Vi ser i Sverige en alltmer polariserad diskussion som i mycket har sin grund i förståeliga psykologiska fenomen. För drygt tio år sedan skrev jag en bok som problematiserade vårt samhälles överdrivna behov av trygghet. Jag kallade den ”I trygghetsnarkomanernas land” och i den diagnostiserade jag själva staten Sverige. Jag såg tecken på kollektiv ångest – något jag kallade för ”Det nationella paniksyndromet”. Jag såg tecken också på nationellt tvångssyndrom, alltså att själva staten har påtvingade tankar av tvångskaraktär som gör att ingen medborgare tillåts agera självständigt och utanför normen. Det är inte helt enkelt att ställa diagnoser på hela länder. Vissa skulle säga att det faktiskt var oseriöst eftersom vi naturligtvis inte är en enda homogen massa. Det är naturligtvis rätt. Diagnoserna ska inte förstås som äkta psykiatriska tillstånd utan som beskrivningar av strömningar vilka påverkar samhället på sätt som inte alltid är helt sunt.

 

Jag har fortsatt se dessa problem under tiden som fortlöpt sedan dess. På område efter område. Från början tyckte jag mig se det mest avseende den överdrivna rädslan för nästan farliga saker som kommit att bli helt accepterad. Alltså tendensen att man tycker att allt mindre farliga saker ska förbjudas. Men problemet tycks mig sedan länge betydligt större än så.

 

I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel. Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar. Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

 

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan. Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser. Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser. Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter. Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden. står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila. De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden.

 

I dagens samhälle finns det många olika sådana rörelser. De är alla styrda av samma psykologi. Den egna gruppens företräden gör deras ideologiska motståndare avhumaniserade. De är helt enkelt, för att använda Hillary Clintons vokabulär, föraktliga och beklagansvärda (despicable and deplorable). Därför ser man ständigt nya videoklipp där ungdomar står och skriker på universitet runt om i västvärlden, eftersom någon professor sagt något som den extremt högljudda övertygade minoriteten har uppfattat som stötande. På många håll i västvärlden har det på senare år uppstått en rörelse som syftar till att förbjuda andras obehagliga idéer. Människorna på videofilmerna tror själva att de företräder den yttersta godheten, men det som de visar är bara symptom på den fanatiska människans enögdhet.

 

I Sverige har politiker under lång tid följt denna typen av personers dagordning. Många politiker och medialt högprofilerade personer har publikt sedan länge övertagit fanatikernas vokabulär och därmed gjort den mainstream. Det gör att det uppstår en del psykologiska fenomen som är minst sagt förvirrande för medborgarna. .

 

De rädslor som många människor känner är möjligen överdrivna men därmed är de inte helt irrelevanta.  Att förlöjliga oro eller att klassa den som rasism tjänar inget till. Om man sedan dessutom uppenbart vilseleder den orolige lär inte oron minska. Det är basal psykologi. Det riskerar att försvåra för människor ännu mer i en redan subjektivt otrygg miljö. För även om människors rädslor för yttre faror är överdrivna rent objektivt så uppstår än mer osäkerhet när man inte ens får tro på det man ser med sina egna ögon. Cirkulera. Här finns inget att se. Och om någon säger att det är mycket skottlossningar eller att ambulanser inte kan köra fram till vissa områden utan att riskera stenkastning så är det inte sant. Det spelar ingen roll att ambulansmännen säger så själva för om Jimmie Åkesson har sagt det så kan det inte vara sant. Allt Jimmie Åkesson säger är osant per definition. Gillar han äpplen så är äpplen äckliga.

 

I en diktatur kan man komma undan med den typen av argumentation ganska länge. Det som är obegripligt i Sverige är att man gjort det i en demokrati. När det är uppenbart för alla att det finns vissa problem, men dessa ska ignoreras till varje pris så ingen får för sig att man  så att säga fiskar i grumligt vatten eller för att undvika att ge mörkermännen rätt om någonting, så uppstår en parallell verklighet. Det uppstår en närmast tragikomisk psykosnära världsbild. Det finns många exempel på det. Ingen vågade under lång tid säga att en cirka 25-årig afghansk man knappast borde få spela med det lokala juniorlaget i fotboll som officiell 16-åring. Få vågar knappt ens fortfarande påtala att unga flickor i segregerade förorter regelmässigt  blir könsstympade eller lever under hederkulturella betingelser som inte är förenliga med västvärldens ideal. Och vandalisering på bibliotek, skadegörelse mot ambulans och brandkår är inget som vi ska prata om offentligt. Det gör vi vid köksbordet istället. Utåt sett förväntas vi istället engagera oss i olika stödgrupper. Det är bara på hemmaplan som det möjligen är tillåtet att konstatera att inte allt är som i Dagens Nyheters världsbild. Man ondgör sig i sin innersta krets över varför ingen annan kan se att det är något som är helt galet. Och alla gör detsamma men låter ingen större grupp få veta om det. Så gjorde man i det gamla Sovjetunionen också – men inte alltför högljutt.

 

Människor strävar efter ordning i en oordnad värld. Det är fundamentalt mänskligt och ökar evolutionärt möjligheterna till överlevnad. Därför har vi olika system för hur vi ska agera när saker inte följer den givna mallen. Det är enkel evolutionspsykologi och trots alla profilerade extremistiska debattörer som kallar de som inte håller med dem för populister, så kvarstår det en del obehagliga sanningar. Som till exempel att en majoritet av befolkningen vill ha mer ordning på ett flertal saker. Man vill inte ha en totalt oreglerad invandring i kombination med en utebliven integration. Man vill inte ha utanförskapsområden där kriminella gäng styr. Man vill  ha en bra och konkurrenskraftig skola, ordnade finanser där skattepengar inte försnillas i meningslösa projekt eller ges bort till saker som civilsamhället borde ordna på egen hand. Man blir förbannad när man ser att skattemedel går till islamistiska studieförbund eller religiösa skolor som vägrar undervisa om homosexualitet eller behandla pojkar och flickor lika –  vilket sker regelmässigt med dagens system. Man vill att polisen ska fungera. Att människor inte ska kunna utnyttja system för sjukförsäkring med mindre än att de är riktigt sjuka. Med mera.

 

Problemet är att dessa tämligen självklara åsikter inte alltid låter lika bra när någon ifrågasätter dem. Därför får man ständigt från röststarka lobbyorganisationer höra motargument som inte har med fakta att göra utan istället syftar till att få den som försöker att bringa reda i den psykiatriska villervallan att framstå som en ondsint person.  Argumenten bygger bara på guilt by association och allmänna påhopp. När jag problematiserade genusdagis fick jag inga svar i sak utan blev istället kallad ”mörkerman” och antifeministisk homofob. När jag kritiserade barncentrerad uppfostran fick jag frågor om huruvida jag slår mina barn. När jag problematiserade  den stökiga miljön i klassrum fick jag svar av typen ”Barnen måste känna trygghet i skolan, och alla barn har samma värde. Vem ger dig rätten att anse att man ska köra ut en elev som stör på lektionen?” När jag försökte problematisera att allt fler får psykiatriska diagnoser med allt mindre objektiva fynd som talar för allvarlig problematik fick jag som psykiater veta att:

 

”Vem är du att ifrågasätta någon som säger sig vara sjuk? Du förstår inte hur det är att leva med ångest.”

 

Andra som problematiserar svåra frågor får av de som kallar andra populister höra populistiska förenklade tillmälen som  ”Tror du att alla invandrare är kriminella? Är du rasist? ”Tycker du illa om andra människor?” “Ska vi inte hjälpa människor i nöd?”

 

På grund av alla dessa högljudda, känslomässigt utpressande små intressegrupper inom alla möjliga områden, vågar människor närmast aldrig stå upp för saker som känns auktoritära, som till exempel krav. Även om majoriteten faktiskt inte köper den psykosnära världsbilden som mediehusen publicerar. Så på senare tid förefaller många väljare ha tröttnat. Allt fler har slutat att se sig själva som mediala rasister för att de inte trott på att äldre män från Afghanistan är under arton år. De har tröttnat på den fullständigt ryggradslösa kader av politiker som sluter överenskommelser bakom väljarnas rygg i syfte att underminera valresultatet.

 

Januariöverenskommelsen och det uppenbara försöket att föra väljarna bakom ljuset har kommit att leda från trygghetsnarkomani rakt in i en nationell depression. En kader av politiskt och medialt frälse har fört oss in en demokratur som deprimerar det politiska samtalet. Sandlådan har visat sig vara full av personer som är hur villiga som helst att avsäga sig sin egen politik bara man slipper bli förknippad med de elaka, men allt för få är villiga att agera så pass vuxet att man ignorerar de högljudda åsiktspoliserna. Depression är ett psykiatriskt tillstånd som huvudsakligen karaktäriseras av glädjelöshet, meningslöshetskänslor, ångest, livsleda och olika former av hämningssymptom. Man pratar långsamt, rör inte sin muskulatur lika mycket som annars och tänker långsamt och ofokuserat. Inget blir gjort. I vissa avseende är det i det läget staten Sverige befinner sig när det gäller flera politikområden. Inom andra är man mer agiterat depressiv. En paradoxal variant där den deprimerade blir högljutt ilsken. En utmärkt illustration över det polariserade offentliga samtalet idag

 

I höstas inför det nationella valet skrev jag att vi hade två val:

 

”Antingen pratar man med varandra och kommer överens i sakfrågor, men förblir oense om det man inte kan enas om på samma sätt som man gjort i demokratier sedan systemet infördes. Eller så positionerar man sig i förhållande till en indignerad minoritet av människor som får dåndimpen medialt så fort man försöker komma på konstruktiva allianser med de som inte får nämnas vid namn eller beröras med tång. Den senare vägen leder garanterat till fortsatt stagnation och oheliga allianser mellan partier som inte har något gemensamt. En väg rakt in i fortsatt nationell depression.”

 

Idag vet vi att det var den senare vägen vi valde. I morgon är det nytt val, men inget tycks ha förändrats.