e b e r h a r d

Låt inte barn bli offer

30 April

Ju oftare man tänkt en tanke, desto lättare för hjärnan är det att tänka just den tanken. Hjärnan förändras av det den tänker. Det skapas någon form av spår för varje sak vi lärt oss, som gör det enklare och enklare rent biokemiskt för tankarna att hamna i just det spåret. Det är egentligen inte konstigt alls. Om det inte vore på det viset, hade vi ju inte kunnat lära oss något överhuvudtaget. Just detta brukar jag ofta diskutera med mina patienter när jag ordinerat dem antidepressiv medicin. Medicinen gör det lättare att tänka mer konstruktivt, men om man inte under tiden som man får behandling, försöker ändra sitt sätt att tänka och övar sig i att spåra om och se med nya perspektiv, är risken mycket större att man, efter att medicineringen är avlutad, återfaller i destruktiva tankar.

Jag använder mig av samma strategi inom många områden av mitt liv. När jag kommer hem till ett fullkomligt kaos och barnen skriker, kan jag välja att tänka att livet är skit och att allting är stressande och hemskt. Om jag istället ser det som en intressant utmaning blir humöret annorlunda. Det låter enkelt, ja faktiskt rent av överförenklat och därmed felaktigt. Och för många tycks detta också vara närmast omöjligt. Ändå kommer man inte runt det faktum att vi faktiskt själva väljer hur vi ska förhålla oss till vår omvärld. 

Jag hade i veckan ett samtal med Utbildningsradion om hur man ska hjälpa mellanstadieelever att må bra. Målgruppen för det tänkta programmet var inte utsatta barn, utan alla de som emellanåt mår dåligt och kanske väljer att se sig själva som offer, istället för att hantera motgångar konstruktivt. Självklart är det svårare, för att inte säga stundtals omöjligt, att komma åt personer med grav psykisk ohälsa, men alla andra bör reservationslöst ta till sig en av den kognitiva beteendeterapins grundsatser – nämligen att du bör förändra det du kan förändra och acceptera det du inte kan förändra. 

När vi, i all välmening, överanalyserar varje barns mående och problematiserar hela vår tillvaro kanske vi hjälper ett fåtal, men vi riskerar att förvärra för väldigt många fler. Ju mer man funderar över vad människor menar när de säger saker, desto mer triggad blir man när någon uttrycker sig plumpt eller inte håller med en. Man riskerar att göra sig till ett offer för omständigheter och elakheter. 

Jag brukar säga till mina barn att man inte kan mobba någon som inte låter sig mobbas. Det handlar inte om att skuldbelägga ett offer, utan om att erkänna den makt vi har över oss själva. Man kan självklart riskera att bli slagen, men när någon retar en annan människa, så fungerar det bara om denna människa tar illa vid sig. Tyvärr är inte alla barn (eller vuxna heller, för den delen) särskilt snälla och ju mer man reagerar på utfrysning, pikar och hånskratt, desto roligare blir det för mobbaren. 

Vi har en mängd olika organisationer runt om i landet som arbetar för att minska mobbning. Det är bra, men resultaten är inte imponerande. Jag tror utifrån egen erfarenhet att det beror på att man som standardmetod försöker lära mobbaren att vara schysst och vädjar till dennes dåliga samvete. Men det finns många människor som helt enkelt inte har ett särskilt välutvecklat samvete, varför metoden blir verkningslös. Att försöka få den samvetslösa coola tjejen eller killen att tycka synd om den mobbade, gör det ännu mer inspirerande att mobba det offret. 

När man förordar andra metoder, som t ex att lära den som blir mobbad att inte ta illa vid sig, eller att (ännu värre) ge igen, får man höra att man förminskar den mobbades lidande. Det stämmer inte alls. Det är fullt möjligt att förstå och sympatisera med någon som blir mobbad och samtidigt verka för att inte ge den människan en offerroll. Offerrollen kommer sannolikt att sätta spår i hjärnan som gör att barnet känner sig misslyckat och ge en inre känsla att man inte duger. Tankespår som över tid bara kommer bli lättare och lättare att följa. Följden blir depression och ångest. Men, som sagt; det är ingen deprimerad som mår bra av att se sig själv som ett offer. Varför skulle det då vara bra för våra barn?