I juni 2016 publicerade jag en krönika i GöteborgsPosten om god ton och vikten av humor. Ämnet förtjänar att tas upp igen varför jag nu publicerar artikeln här. Sedan artikeln publicerades har nämligen många hårda ord regnat i debatten. Även om de rubriker som jag skriver om nedan faktiskt var ganska kul så kan artiklarna inte direkt påstås vara särskilt roliga. Och så brukar debatten se ut. Den frivilliga humorn har i stort sett varit frånvarande (om man undantar Aron Flams inlägg i den politiska debatten som ni kan se ett exempel av här när han rapporterar från årets första majtåg.) Nåväl. Den goda tonen som vissa ledarskribenter efterfrågade har inte heller känts direkt allestädes närvarande. Faktiskt inte ens i det forum där kravet på den först restes. Men – i ärlighetens namn – vem hade trott det?

Här nedan kommer alltså ytterligare en repriserad krönika:

John Cleese byggde många av sina mest minnesvärda sketcher på hur humorbefriade politruker agerar fanatiskt utan minsta tillstymmelse till självinsikt. Han twistade sen till det några varv till för att synliggöra humorn. Det är roligt med personer som är helt omedvetna om sina tillkortakommanden. Och just det kan vara skönt att komma ihåg när man ser alla de offentliga personer som tycks drivas av en fanatisk lust att förbjuda allt möjligt och vill bestämma varje del av hur andra ska leva sina liv. Den grundläggande synen på världen är ofta densamma för många hälsofascister, identitetsvänstern, religiösa fanatiker och barnuppfostringsexperter. De beter sig som livsförnekare och ser på världen som en gravallvarlig plats.

Många av de människor som ger sig själv rätten att komma med pekpinnar om hur andra ska leva sina liv tar sig själva på så stort allvar att det blir plågsamt.  Även i min bransch finns det gott om dem. När forskare säger åt oss att leva lite mindre för att vi möjligen ska kunna bli hundrafemtio år är det sannolikt för att de saknar livsglädje.

Fanatiker av olika slag har en sak gemensamt. De är oftast inte kul. Eller i alla fall inte medvetet kul. Det är sådana människor som varnar för att precis allt vi föräldrar gör kan skada barnen (trots att barn bevisligen klarat enormt mycket större trauman än att behöva äta upp den mat som serveras eller att gå och lägga sig utan mat). Det är humorbefriade kostgurus som gör att människor inte vågar äta någonting själva eftersom de tutat i oss att allt är farligt (trots att vi lever längre på dagens skitmat än alla tidigare generationer före oss har gjort). Och det är sådana glädjelösa fanatiker som gör att vi snart inte vågar skämta om någonting eftersom någon enstaka person kanske kan blir sårad. Det har gått så långt att snart ingen vågar säga att man faktiskt är den person man faktiskt är. I ett uppmärksammat you-tube-klipp lyckas en kvinna av svensk härkomst i trettioårsåldern få ett antal personer på Södertörn att anse att hon egentligen lika gärna kan vara en sjuårig pojke från Japan*. För ingen tycker sig ha rätten att ta den villfarelsen ur henne.

Cleese gick förra året ut med kritik mot vår samtid. Han menar att den översensitivtet som lagt sig som en stor svart matta över många unga människors sinnen, grundar sig i – just det – en fulminant brist på humor. Och jag kan inte låta bli att hålla med.

Just därför är jag en hängiven läsare av Aftonbladets ledarsida. Skribenter som Anders Lindberg och Fredrik Viirtanen får mig alltid på gott humör. Deras underfundiga humor står inte Monty Python efter. Senast var det Lindberg som ondgjorde sig över att politiska meningsmotståndare smutskastar andra och har en tråkig ton. Detta är alltså mannen som skrivit (bland många andra) följande episkt underhållande verk:

”Svagaste länken sitter mellan Reinfeldts öron” och ”Högeråsikter kan vara en dold sjukdom”. För att bara nämna några vänliga små kärlekstexter som kommit från hans penna. Visst är det underhållning! Nu gäller det att passa på och vara glada över Aftonbladets stora åsiktsflexibilitet. Vi ser nu fram emot de vita duvor med olivkvistar i näbbarna som Lindberg och medarbetare kommer att skicka till alla konkurrerande ledarredaktioner runt om i Sverige. För det är ju viktigt att hålla god ton.