e b e r h a r d

Varför ökar psykisk ohälsa?

14 June

Samtidigt som samhället blir allt bättre uppstår det alltid nya problem. Psykiatri är ett typexempel på det. Man läser ofta att svensk psykiatri befinner sig i kris. Jag är inte säker på att det stämmer. Åtminstone inte på det sätt som tidningsartiklarna vanligen avser. Visserligen finns det platser där det är stora brister, men grunduppdraget inom psykiatrin är att minska psykiskt lidande. Ett bra mått på hur man lyckas med det är att kontrollera självmordsstatistiken. Om man ser till utvecklingen som skett när det gäller suicid så har man lyckats mycket bra under de senaste trettio åren. Faktum är att det inte finns någon medicinsk specialitet som kommer i närheten av de resultat som psykiatrin har avseende minskad dödlighet under motsvarande tid. Sedan 1980-talet har man minskat antalet självmord per år med en dryg tredjedel.

 

Därmed inte sagt att psykiatrin är utan utmaningar. Det kanske största bekymret är avgränsningsproblemet. Vad är psykiatri? Och kanske mer relevant – vad är inte psykiatri?

För femtio år sedan fanns inte detta problem alls. Det var då oerhört stigmatiserande att ha psykiska problem, varför ingen människa som inte hade mycket allvarliga sådana sökte hjälp. Detta ledde till en betydande underdiagnostisering varför utmaningen låg i att förmå människor att faktiskt komma i kontakt med psykiatrin innan de sköt sig ensamma i en stuga. Visst förekommer den problematiken fortfarande, men idag är den huvudsakliga svårigheten den motsatta.

 

Psykiska sjukdomar består av olika symptom som är normalfördelade och som alltså alla människor kan känna igen sig i. Det finns sällan en tydlig gräns mellan friskt och sjukt. Det i sin tur leder till att, i takt med att allt fler personer känner igen sig i de psykiatriska symptomen, så uppstår överdiagnostik. Då förskjuts cut-off-gränsen mellan friskt och sjukt och flyttas allt närmare normalfördelningskurvans mitt. Man kommer då att behandla allt fler för allt mindre allvarliga tillstånd. Det i sin tur leder i värsta fall till att lindrigt sjuka personer stjäl resurser från de med allvarliga problem. I en sådan situation riskerar pengarna att ta slut.

 

Men det är inte det enda problemet. Utöver det uppenbart orättvisa i en sådan utveckling kommer också befolkningen i stort att definiera sig som sjukare än vad de skulle behöva göra. Vi människor fungerar så. När man ser sig som sjuk fast man egentligen skulle ha kunnat ignorera problemen uppstår hospitalisering. Detta är ett fenomen man för enskilda individer varit väl medveten om inom psykiatrin sedan mycket länge. Fenomenet riskerar dock att ytterligare öka om det på gruppnivå omvandlas till en slags samhällelig hospitaliseringsprocess.

 

I en miljö där man inte som företrädare för en medicinsk specialitet kan påtala för människor att de faktiskt inte är så illa däran, utan att bli sedd som elak, blir det svårt att hindra hospitaliseringen. En god vän och kollega som arbetat inom psykiatrin i över tjugo år brukar ofta säga till sina patienter att han har goda nyheter till dem. Och så berättar han vänligt att de inte lider av depression eller något annat tillstånd som de själva anser sig lida av. Istället för att bli glada för beskedet blir väldigt många kränkta. En psykiatrisk diagnos kan förklara varför människor inte klarar att tag i sina problem, men i många fall bör personer som inte mår bra istället lära sig att ”glömma och gå vidare”. En strategi som man alltså alltför sällan använder. Istället ältar många sina problem och kräver psykoterapi för tillstånd som man för femtio år sedan skulle ha ignorerat. Det kanske inte är så konstigt att andelen sjukskrivna för psykiska besvär har tredubblats sedan slutet av 1900-talet.

 

(Denna text var införd i SvD 2017)