Den tokmonomane psykiatern David Eberhard agerar kvacksalvare i sin nya bok ”Ingen tar skit”. Det kunde man läsa i Aftonbladet den 22 juli. Jag beskrevs som gnällgubbe, nyttig idiot och fattigmans-Zaremba. Vad det nu är?

Jag har skrivit en bok som handlar om varför den moderna människan känner sig kränkt för allt och ger sig själv rättigheter utan ansvar. Ärligt talat hade jag nog förväntat mig att en och annan skulle bli provocerad och kränkt eftersom jag i boken kritiserar ombudsmannafunktioner, genusteori, psykoanalys och modernism. Som man bäddar får man helt enkelt ligga. Innebär det då att mina iakttagelser är fel? Är människor i Sverige i själva verket inte lättkränkta och bortskämda i förhållande till alla de människor i världen som svälter och är utsatta för tortyr? Är det i själva verket så att vi inte alls, som jag hävdat, lever i ett av världens genom alla tider säkraste och mest rättvisa länder? Stämmer det inte att vi lever i ett extremt mycket mer jämställt samhälle idag än någonsin tidigare? Har vi inte en historiskt sett fantastisk arbetsmiljö?
 
Min utgångspunkt till boken ”Ingen tar skit” tas i det faktum att vi har ett underbart samhälle. Det är så bra att de flesta av oss inte ens orkar engagera oss i samhällsfrågor. Vi är, som jag skrivit om tidigare, helt enkelt omhändertagna. Det är inget lätt ämne att debattera. Så för att inte dra förhastade slutsatser måste man problematisera frågan. För å ena sidan är det ju fullkomligt fantastiskt att vi har det så bra, men å andra sidan är det lite skrämmande att vi trots det inte förefaller njuta av vårt historiskt sett fullkomligt unika välstånd. Istället klagar vi och kräver stundtals absurda rättigheter, men förväntar att någon annan står för hela kostnaden. Varför?
 
Jag har presenterat tänkbara förklaringar till varför det är så. Det kan emellanåt vara något motstridiga teorier, men det beror ju på att det fenomen jag beskriver i sig är paradoxalt. Men alldeles bortsett från det är det intressant att ju mer vi får, desto mer verkar vi vilja ha. Ett problem som genom årtusendena framstår som tydligt inom de mest privilegierade grupperna i samhället. När det demokratiska välfärdssamhället når allt större grupper blir också fler människor bortskämda. Och de tar plats.
 
En plats de tar på de verkligt svagas bekostnad. Jag har i hela mitt vuxna liv arbetat med människor som av olika skäl verkligen har anledning att klaga och att känna sig kränkta. Men det är inte de som ropar högst. Hur ska man i dagens samhälle förhålla sig till människornas allt större krav på såväl stundtals orättmätig rättvisa som förmåner? Det kan vara svårt att komma till rätta med besvärliga personers krav om man inte åtminstone försöker reda ut varför de klagar. ”Ingen tar skit” handlar om det.
 
Och det finns flera tänkbara förklaringar. I en värld där ingenting får vara enkelt, ingen får vara annorlunda eller bättre, alla problem anses följa oss genom livet om vi väljer att bortse från dem och där mycket vill ha mer finns en grogrund för att känna sig kränkt som är uppenbar. En värld där man dessutom kan vinna personlig upprättelse på att agera som offer ger utrymme för den som klagar mest att ta plats från de andra.
 
Det är möjligt att alla teorier i boken inte stämmer helt med verkligheten. Men vilka teorier gör det? Och om några av de förklaringsmodeller som ”Ingen tar skit” ger utrymme för bara är delvis sanna så kan de hjälpa oss att lösa de verkliga problem som det innebär att allt fler människor i världens bästa land inte tycks uppskatta sin välfärd.
 
Min bok är skriven av en tokmonoman gnällgubbe som sannolikt fejkar eller bara agerar nyttig idiot. Den påstås sakna bevis, är ansedd som onyanserat raljant och sannolikt är gubben som skrivit den en kvacksalvare.
Men i så fall är det en kvacksalvare som försvarar de svaga gentemot de som åker snålskjuts på samhällets välvilja. En tokmonoman som har hjälpt fler människor i nöd än de belackare han har. En gnällgubbe som åtminstone försöker förstå varför vi klagar så mycket när vi har det så bra. En nyttig idiot som förstår att skriva en bok om svåra frågor på ett sätt som förhoppningsvis de flesta ska begripa och tycka är kul. Och som får skit för att han ifrågasätter sina egna teorier. Det är väl knappast det jag skulle kalla onyanserat.