En stor internationell studie som publicerades under hösten 2009 visade att svenska 11-åringar mår näst bäst i hela världen. Är det inte fantastiskt! De får allt de pekar på. De får lära sig att världen är en underbar plats och att alla är snälla. Tidigt i livet får de veta att alla är de likadana, med samma grundläggande rättigheter och att världen är en snäll plats. De har ingenting att vara rädda för. Det visar sig till och med i att de, till skillnad från hur det var när jag växte upp, inte ens är rädda för de barn som är ett eller två år äldre. De behöver inte ens vara rädda för vuxna, för de säger ändå aldrig till. Och gör de det så kommer deras snälla föräldrar att skälla ut den plumpe vuxne som tillrättavisat dem.

De enda vuxna som är farliga är all de luriga pedofiler som springer runt i alla buskar som finns runt den inhägnade skolgården. Men de behöver de heller inte rädas för de snälla föräldrarna skjutsar dem fram till 15 års ålder i sina bilar ända fram till skolporten.

När man från barnsben får lära sig att alla människor är likadana och har levt i en vadderad värld så skapas dock problem som man inte riktigt alltid tänkt sig skulle uppstå. Det märks tyvärr också i samma statistik. För när man sen kontrollerar hur svenska 13-åringar mår, så är siffrorna inte lika glädjande. På två år har barnen rasat till en mittposition i världen. Och tittar man sen på 15-åringar så är det inte muntert någonstans. För svenska 15-åringar ligger i bottenskiktet.

Hur kommer det sig att svenska barn på fyra