Nyligen utsattes psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm för en installation. Det var en konststudent som fejkade självmord och som i den processen lyckades få oskyldiga medborgare uppskärrade, poliser upprörda och förbannade och vår personal på akuten blåslagna och bespottade. Vad hon vill ha sagt med sin installation vägrar hon uppge eftersom den inte är klar. Men att det är något fullkomligt meningslöst kan man utgå ifrån eftersom hon uppenbarligen inte har den psykiatriska kompetensen för att värdera att det hon blev utsatt förefter att ha slagits och spottats och låtsats vara psykotisk i själva verket bara var en åtgärd som syftade till att lugna ner henne tillräckligt för att kunna bedöma hennes tillstånd. Någon egentlig specifik psykiatrisk behandlining fick hon aldrig.

När är man egentligen frisk? Om man sitter i fikarummet på i stort sett vilken arbetsplats som helst i Sverige så kan man lätt förledas att tro att hela den icke närvarande delen av personalstyrkan lider av diverse olika psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar.

Bortsett från att det är intressant hur mycket skit vi kan prata om varandra så väcker iakttagelsen också andra frågor. Det är oerhört vanligt att man använder sig av psykiatriska termer i vanligt språkbruk. Man säger att man är ”deppig” när man menar ledsen, att man har ångest när man känner sig orolig och att man är schizad när man inte vet vad man vill.

Därför är det inte heller så konstigt att det finns en stor andel av befolkningen som tycker att det där med psykiska sjukdomar bara är påhitt. Det vet man ju att lite konstiga är vi allihop och alltså verkar det ju synnerligen suspekt att ha en medicinsk vetenskap som ska ta hand om problem som vi alla har.

Om man sen sätter sig i biosalongen och kollar in någon svensk film blir problemen för den psykiatriska vetenskapen ännu mer uttalade. Med mycket få undantag porträtteras svensken som en psykiskt labil, socialt inkompetent och kylig person. Man skriker på varandra utan orsak och snäser för minsta struntsak. Detta är en tradition från Ingemar Bergmans dagar som får oss att tro att alla människor beter sig så mot varandra. Mycket ofta kan man se hur de ständiga antihjältarna svarar på helt andra frågor än de som ställts och gärna med darr på läppen. Inte konstigt kanske eftersom frågeställaren oftast grymtat fram något buttert.

När man ständigt ser på film hur människor porträtteras som mer psykiskt labila än vad folk faktiskt är i verkligheten så blir medborgarna fullständigt förvirrade. Alla är deppiga, alla är tvångsiga, neurotiska, halvpsykotiska. Och de är ju ändå huvudrollsinnehavare på film. Så det där beteendet måste ju vara helt normalt. Och oftast går det ju bra för dem också så varför ska man då ha några psykiatriker?

Grundar man sin kunskap om psykiatri och psykisk sjukdom på snacket fikarummet, tugget på biofilmer och kvasilitteratur om självhjälp så är det faktiskt ganska svårt att förstå varför vi inte bara löser alla hjärnans problem genom att snacka med våra kompisar. Men tyvärr fungerar det inte så i verkligheten. Psykiska sjukdomar är nämligen artskilda från vardagsproblem. Och det är i sig inte speciellt konstigt, för självklart kan man bli sjuk i kroppens mest komplicerade organ, liksom i alla andra.

Att så många människor fortfarande har svårt att förstå det beror också delvis på organets komplexitet. För psykisk sjukdom blir ofta en slags karikatyr av det normala känslospektrat. Det innebär att samtidigt som t.ex. sjukdomen depression är väsensskild från att vara ”deppig” så ser symptomen på de bägge tillstånden trots allt vid en ytlig utfrågning ganska lika ut.

Därför kan vi sitta i fikarummet och etikettera alla vi ser med diverse diagnoser. Det räcker att vederbörande har något enstaka symptom som tillsammans med ett flertal andra skulle tyda på en psykisk sjukdom för att skvallret och skitsnackandet ska ta fart. Och när en konststudent gör sig besvär att låtsas hoppa från en bro så börjar konsteliten prata om sociala konstruktioner som grund för psykisk sjukdom. Fast ingen inom psykiatrin vid tillfället försökt ställa någon diagnos. Därtill fanns det för lite information. Det borde man göra en feelgoodfilm om. Med en ångestladdad och socialt handikappad deckare i huvudrollen.