Nu är det snart nyårsafton och det är dags att gå igenom det gångna året och att avlägga nyårslöften. Själv minns jag 2011 som ett ljust och underbart år. Faktum är att 2010 också var ett sådant år. 2009 var däremot betydligt tyngre. Därför ska jag inte, som de flesta andra, göra upp med de senaste två åren utan bikta 2009.

Jag har visserligen redan fått en del skit för mitt 2009 trots att det jag sa och gjorde då var saker som hade starkt stöd av stora delar av befolkningen. Och i sak har jag ingen annan uppfattning i dag än jag hade 2009. Men sättet jag uttryckte mig kan man möjligen diskuteras. Jag ska därför sent omsider försöka förklara vissa delar av min mycket hårdföra retorik i samband med den konstinstallation som gjordes på psykakuten vid S:t Görans sjukhus där jag var chef fram till februari 2009.

Under hösten 2008 valde jag att säga upp mig från mitt arbete som chef på akutmottagningen. Jag  hade varit där i fem år, trivdes utmärkt och tror mig ha varit mycket omtyckt av personalen. På grund av händelser som inte hade med mig att göra byttes min dåvarande chef ut och detta kom att också att påverka min arbetssituation. Jag valde att sluta med tre månaders uppsägningstid. Det var tungt och något som jag oroade mig för en hel del under vintern.

Vid tillfälle hade jag fyra barn varav den yngsta var två år. Mitt i detta genomgick jag en separation vilket naturligtvis påverkar en människa. Kanske var det därför som jag, som vanligvis i mitt arbete brukar klara av att hantera tämligen grava personangrepp utan att tappa humöret, skällde ut en ST-läkare som bara försökte vara lustig. Kanske var det också faktiskt därför jag sa upp mig utan att vid tillfälle ha ett nytt jobb på gång. Kanske var det därför som jag inte kunde skriva klart den gemensamma bok jag skulle skriva med en väninna och kanske var det därför jag inte orkade vara kvar som chefredaktör för tidskriften Svensk Psykiatri- en tidning i vilken jag hade gjort allt redaktionellt arbete.

Jag åkte iallafall trots det iväg på semester med min dåvarande sambo och alla barnen. Detta som en slags sista utväg att förhindra en separation. Under tre veckor vistades vi i Thailand, men samma dag som vi kom hem beslutade vi oss definitivt för att vi skulle separera.

På arbetet nästa dag möttes jag av en närmast upprorisk stämning. Alla var chockerade över den infama konststudent som spelat självmordsbenägen som ett examensprojekt. Efter att ha blivit noggrant insatt i ärendet och efter att ha informerats av landstingsjuristerna om att det inte skulle innebära sekretessbrott att svara på de telefonsamtal som av någon outgrundlig anledning kommit in från Aftonbladet, svarade jag journalisterna på deras frågor.

Snabbt fick jag klä skott för att någon ringt dem och det hette att jag brutit sekretessen. Efter det befann jag mig mitt i ett mediedrev. Jag menar fortfarande att Anna Odells konstinstallation sköt bredvid målet. Jag har ännu svårt att förstå syftet med det hon gjorde. Jag har förstått att hon i efterhand kommit att fokusera på maktstrukturer, men det som hennes teaterföreställning handlade om var ju att hon försökte visa att hon ville begå självmord. Något som skulle spegla hur hon känt några år tidigare. Men också något som ju då var tvunget att sluta i en bältesläggning precis som vid förra tillfället. Och det hon visade i praktiken var ju också att psykiatrin brydde sig  om henne. Ingen skickade hem en människa som var öppet självmordsbenägen. Detta var ju förväl.

Vad jag förmodligen inte skulle gjort i en annan situation var att ta till sådana övertoner. Jag har en förmåga att raljera. Det är något man gjort i mina umgängeskretsar sedan jag var litet barn. Kort sagt. Det är min kultur att raljera. Hade jag inte befunnit mig i en småbarnsskilsmässa, mitt uppe i byte av arbete och med ständigt dåligt samvete i mitt privatliv skulle jag sannolikt ändå skällt ut Anna Odell offentligt. Men jag hade förmodligen inte valt att säga saker som:

“Hon kan komma hit så ska jag egenhändigt ge henne en spruta Haldol så kan hon se hur kul hon tycker att det är” eller “Klipp dig och skaffa dig ett jobb, företrädesvis på cirkus. Clowner brukar jobba där.”

För hur kul det än är att säga sådant så missar man gärna glimten i ögat och ironin när det står i skrift. Och det är ju inte så lätt för mediasverige att veta att sådant säger man till varandra där jag kommer ifrån. Det är inte maktspråk från läkarlinjen utan förortsspråk från Åkarp och Arlöv utanför Malmö.

Så nu när det snart är 2012 vill jag passa på att be om ursäkt för mitt fula språk i samband med en händelse som om någon månad ligger tre år tillbaka i tiden. Jag är inte mer än människa och ibland är man lite ur balans. Så Anna Odell:

Förlåt för mina hårda ord. Jag menade inte att vara fullt så oförskämd även om jag fortfarande tror att ditt konstverk faktiskt inte visar det du vill ha sagt.