Jag har under våren 2015 publicerat ett stort antal artiklar i olika tidningar. Detta har dock inte märkts på min hemsida för man hinner inte alltid det man vill hinna med. Jag kommer dock att lägga ut dessa artiklar under sommaren och eftersom jag fortsätter att skriva på GöteborgsPostens ledarsida kommer jag också publicera vidare alster i turordning här. Det är mycket roligt att min bok “Hur barnen tog makten” har sålt så bra i Tyskland att de gett ut en ny upplaga bara tre veckor efter den första. Och dessutom för mitt förlag vidare diskussioner kring att ge ut boken i några nya länder. Dock har jag ännu inte hittat ett engelskspråkigt förlag vilket är mycket tråkigt. Speciellt eftersom jag fortsatt får mycket respons från engelskspråkiga tidskrifter och privatpersoner. Boken finns översatt men alltså inte utgiven (än). I juninumret av den erkända tidskriften The Atlantic blev jag med anledning av en längre allmän artikel intervjuad om min syn på nollvisionen mot suicid. Och även om jag i princip är lika kritisk till alla nollvisioner (till skillnad från hur artikeln i The Atlantic var upplagd) så är jag mycket nöjd med texten.

Det är mycket i den moderna psykiatrin som har tappat trovärdighet. Jag läser just nu boken Overdiagnosis in Psychiatry av Joel Paris, professor i psykiatri vid McGill University. Han skriver mycket av det jag tänkt under många år. Han beskriver att symptomdiagnostiken ger epidemiologiska prevalenssiffror för alltifrån depression till ADHD som är fullkomligt uppblåsta till osannolika proportioner. Data bygger inte på kliniska bedömningar utan på forskning  där man hämtar uppgifter från enkätundersökningar och okritisk tolkning av skattningar med helt subjektiva data. Detta är en del av det vi måste göra något åt för att inte i en snar framtid bli sedda som oseriösa. Depression är ett allvarligt tillstånd som bör förbehållas de som har kliniska symptom och inte bara själva ställer sin diagnos utifrån en symptomlista.

Men när det kommer till kontraintuitiv låtsasforskning går nog inget upp mot nollvisionen i suicid. Det låter så bra, men det är en verklighetsfrånvänd tanke om att vi med hjälp av statlig intervention, klåfingrigt överbeskydd, moralism och en vadderad arkitektur ska helt utrota självmorden. Så även om det säkert låter vackert i mångas öron klingar det i mina av falsk snällhet och överbeskäftighet. Visst vill vi alla som arbetar inom psykiatrin minimera antalet självmord. Men att därifrån gå till att bygga bort suicidalitet med speciella broräcken och regler för vilka byggnader som får ha öppningsbara fönster är steget långt. Människor tar livet av sig för att de mår dåligt, inte för att ett fönster står öppet eller för att en bro saknar höga räcken. Från en sådan social ingenjörskonst är steget inte långt till att man ska spärra in alla som knystar om att de någon gång funderat på att ta sitt eget liv. För om man verkligen ska uppnå målet är ju alla som tänkt så potentiella riskpatienter. Och om någon som bara funderat över att begå självmord sedan verkligen tar livet av sig har ju den psykiater som släppte hem patienten per definition gjort fel – alldeles oavsett om självmordet kom som en fullkomlig överraskning för alla runt omkring. Så det enda sättet att uppnå visionen är att låsa in alla som kommer i kontakt med psykiatrin.

Precis på samma sätt som man för övrigt kan uppnå också nollvisionen i trafiken. Man inför helt enkelt en generell hastighetsbegränsning överallt på 8 km/h.

För er som vill läsa artikeln i The Atlantic finns länken nedan. http://www.theatlantic.com/international/archive/2015/06/vision-zero-suicide-sweden/394994/