Det börjar hända saker på den internationella fronten. Jag satt i förra veckan i österrikisk TV på länk från Stockholm. Det var en mycket märklig upplevelse att prata rätt in i en spegelliknande kamera rätt ut i luften med en öronsnäcka där jag fick simultantolkat till engelska allt som de övriga sju debattörerna sa på tyska. Vi diskuterade uppfostran och Sverige som ju traditionellt varit ett internationellt föredöme blev sågat av undertecknad. ”Hur barnen tog makten” kom ut i Tyskland, Österrike och Schweiz för tre veckor sedan och sedan dess har jag blivit intervjuad i flera sammanhang, bland annat i Die Zeit. Utöver det har jag också figurerat i tyska damtidningar. Högre kan man väl inte komma? Hur försäljningen går vet jag inte men förlaget satsar stort och eftersom såväl Anna Wahlgren som Jesper Juul är giganter i Tyskland så har jag uppenbarligen en nisch för vidare barnuppfostringsdebatt klar. En av mina motdebattörer under gårdagen hetsade upp sig över hur illa ställt det är med fransk uppfostran. Jag frågade mig då om det verkligen finns belägg för att fransmän skulle vara olyckligare än andra. Jag fick inget svar men tror mig själv veta att så inte är fallet. Tvärtom återkommer ju faktiskt data som säger att svenska barn visserligen säger sig må bra men att våra ungdomar snarare mår sämre än det europeiska genomsnittet. Så när det kommer till demokratiförespråkare mellan barn och vuxna handlar det uppenbarligen inte om vetenskapliga belägg utan istället om ideologi. En ideologi som alltså saknar all grund i fakta.

Boken är nu utgiven i sju länder och jag hoppas naturligtvis på att den kommer att komma ut även i den engelskspråkiga världen. Är det någonstans som den verkligen behövs är det sannolikt där. Många av de överdrivna så kallade barnuppfostringsexperter som påverkar dagens föräldrar att överbeskydda sina barn är amerikaner och engelsmän och den ängslighet som utmärker dem är anmärkningsvärd.

Att uppfostran handlar om ett mästare-gesällförhållande snarare om en helt symmetrisk relation är ju ingen direkt vild hållning. Det stora fokus som de kravlösa och snällhetsförespråkande så kallade experterna lägger på barnens rättigheter med total brist på krav och skyldigheter, ligger, menar jag, inte alls i barnen intresse utan istället handlar det, som så ofta, om att skaffa billiga poänger för debattören själv. Det är svårt att gå ut offentligt och påtala att man kräver saker av andra. Vad man då glömmer är att livets resurser inte är oändliga. Man kan inte bara kräva sina rättigheter utan måste också förhålla sig till att man behöver vara en del i samhället. Alla kan inte få allt obegränsat. Om vi lär våra barn att de har rätt till allt hela tiden kommer de att bli besvikna när de som unga vuxna inser att vi lurat dem. Det är dags att göra upp med denna föreställning! Inte bara i Sverige utan överallt i västvärlden. Om våra barn inte lär sig att de är en del av samhället som har skyldigheter precis som alla andra blir de i bästa fall odrägliga och självupptagna. I sämsta fall drabbas de av psykisk ohälsa när de inser hur illa förberedda de är. Och då har vårt överbeskydd verkligen ställt till med mycket olycka.