Nu är det höst igen. De färgsprakande lövens årstid. Kylan kommer och bilarna kör av vägen på löpande band. Förarna blir lika förvånade varje år. Den självklara löpsedeln ”Blixthalka” är ett kärt återkommande inslag i mediedramaturgin.

Vi är många som uppskattar hösten.  Dock är en stor andel av befolkningen inte lika hänförda. För något som för många också är ett återkommande inslag i höstbilden är den årstidsbundna depressionen. Ingen tid på året är psykiatrimottagningarna så hårt belastade som på hösten.

Depression är ett allvarligt tillstånd. Det är den enskilt klart vanligaste orsaken till självmord. Och även om de allra flesta deprimerade, faktiskt inte tar livet av sig innebär det ett oerhört lidande. Man känner sig värdelös, livet känns meningslöst, allting verkar hopplöst och bara att sitta och konversera med sina nära vänner kan förefalla fullkomligt outhärdligt, trots att man faktiskt tycker lika mycket om dem som man alltid gjort förut. Det är bara det att man inte tycker om sig själv längre.

Och ångesten stegras för varje mörk dag som går. Man isolerar sig i sin lägenhet för att man helt enkelt inte står ut med att möta omvärlden. Ingenting kan få en på ljusare tankar. Framåt kvällen lindras det möjligen lite grann. Tanken på att man snart ska få lägga sig i sin säng och somna in är trots allt något av en tröst.

Man somnar dock med ruelse, men å vad skönt det är att slippa allt ett tag. Men så vaknar man igen. I vargtimmen. Det enda som lyser upp är en sorglig måne och några stirrande stjärnor som bara förstärker den vidriga ångesten. När man ser dem långt borta vet man ju att allt verkligen är meningslöst. Vi är bara små myror i oändligheten och där och då – vid fyratiden på morgonen – är självmordet en reell utväg som man bara inte kan avfärda. Man vet ju – där och då – att ingenting någonsin kommer att bli bättre.

Hela morgonen är en enda lång pina. Att överhuvudtaget tänka på hur man ska få i sig maten är ett hån. Aptiten fungerar inte. Inte konstigt eftersom magen inte heller fungerar. Egentligen fungerar faktiskt ingenting. Allt går så långsamt. De personer man pratar med står och stampar av otålighet för att det tar sån evig tid innan man hittar ord och äntligen har processat klart det som sagts. Inte konstigt att man inte orkar träffa någon. De måste ju tro att man är en idiot. Allt går ju så långsamt och tankarna känns som om de simmar i sirap.

När man sen funderar på det är det ju som om hela kroppen gått in i hösten och omfamnat den. Den förmultnar liksom inifrån. Och så vet man att man aldrig blir frisk igen.

Men där har man fel. För de människor som lider av årstidsbundna depressioner blir oftast bättre när vintern kommer.  Tyvärr kan de sedan åter försämras under våren. Den tiden då världen slår ut och ljuset kommer mer för varje dag är de åter i mörkret.

Men vi andra kan inte nog uppskatta årstidernas skiftningar. Vi som kanske är nere ibland, kanske tycker att livet är orättvist mot oss. Kanske till och med tycker att alla motarbetar oss och att ingenting verkar fungera som det ska. Vi som kanske kallar oss deprimerade, men som inte vet ett dugg om hur de andra av oss mår, de som varje höst hamnar i den kafkaitiska vedervärdigheten som en inifrån kommande depression är.

Jag vet inte om det är en tröst för alla de av oss som tycker att livet är lite tufft sådär på hösten och mörkret kommer. Men att veta om att man i alla fall kan ta sig ut, i alla fall röra sig nästan lika snabbt och mycket som man brukar göra – bara man ta sig samman – är en nyckel till mindre nedstämdhet. Vet man det är ju vägen tillbaka ur mörkret så mycket kortare. Den går via sociala kontakter och ett aktivt liv.

Om man kommer ut och gör saker som man faktiskt normalt sett tycker om att göra blir de allra flesta av oss mindre deprimerade. Om man motionerar, till exempel snörar på joggingskorna och ger sig ut på en löprunda i det krispiga november, så kommer de allra flesta av oss att må mycket bättre. Om man bara kommer över den där till synes oöverstigliga tröskeln så kommer belöningen. För de allra flesta av oss vill säga. Den lilla grupp som lider av den inifrån kommande djupa depressiviteten som är ett gissel vår och höst, behöver medicineras. Någon annan lösning finns inte.

Mediciner mot depressioner räddar liv. Inte bara för dessa de allra sjukaste. Också för många av oss andra som är deprimerade i mindre grad och av andra orsaker. Dock kan vi inte skylla ifrån oss på att vi inte klarar att ta oss ut och upp ur vårt tillstånd. Det är bara de allra mest drabbade som inte blir bättre av fysisk aktivitet och ett socialt liv.