I går publicerade jag en text på SvT Opinion om de så kallade henbarnen. Texten har efter ett dygn på olika medier delats väl över tusen gånger och jag är oerhört tacksam för det. En totalt överväldigande del av alla som reagerat har också varit synnerligen positiva till texten. Inget konstigt med det eftersom det egentligen borde vara fullkomliga självklarheter. Ändå var jag väldigt orolig när jag skrev den. Detta efter den häxjakt som för några år sedan skedde mot debattören Pär Ström när han gav sig in i debatten om genus. Han fördrevs från all offentlighet efter mängder av påhopp på hans person och ett allmänt förlöjligande av hans tämligen okontroversiella uttalanden. Likartade hätska utfall drabbade också professorn i neurobiologi Annica Dahlström när hon skrev boken “Könet sitter i hjärnan” och nu senast blev Paolo Roberto uthängd efter att ha skämtat om att män visst kan fokusera på två saker samtidigt. Som bevis för det angav han två kvinnobröst. Ett skämt som Gudrun Schyman på fullt allvar (behöver jag tillägga utan någon som helst tillstymmelse till bevis) menade leder rakt in i en våldtäktsspiral. Man hänger alltså ut en man som kom med ett (fyndigt) skämt med udden riktad mot manlig oförmåga, men låter en fullkomligt ovetenskaplig, närmast halvpsykotisk konspirationsteori om hur våldtäkter uppkommer stå närmast oemotsagd.
Det är en aggressiv pöbel som gärna går till personangrepp när man företräder åsikter som inte faller genusmaffian i smaken. Det spelar då väldigt liten roll att all naturvetenskaplig forskning faktiskt säger oss att skillnader mellan könen är verkliga och tidiga. Det spelar ingen roll att det finns mängder av fakta som talar starkt emot den simplistiska förklaringen att allt skulle bero på könsmaktsordningen (läs t ex Steven Pinker Ett Oskrivet blad” eller Simon Baren Cohen “The essential difference”). Det spelar ingen roll att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte alls är 13 % som det står i de flesta radikalfeministers inlägg (inklusive statistiska centralbyrån) utan snarare 2 %. Det senare är enkelt att belägga och för er som är intresserade av det kan ni med fördel läsa om det på olika ställen (bland annat i Pär Ströms bok “Sex feministiska myter“). Annars går det bra att lyssna på Aron Flams podcast “Dekonstruktiv kritik” för en genomgång av hur det verkligen förhåller sig i Sverige med radikalfeminismen och genuskonspirationsteorin.
Det intressantaste är hur svårt det är att i media få fram en nyanserad belysning av detta synnerligen välbeforskade ämne. Det ser annorlunda ut i de flesta västdemokratier. 2010 visade NRK i Norge en teveserie som kom att bli en fullkomlig tittarsuccé. Den hette “Hjernevask” och bestod av åtta fristående avsnitt om brännande frågor där naturvetenskaplig forskning tydligt visat att biologi har en övertygande betydelse som vida överstiger socialkonstruktiva förklaringar till olikheter i människans natur. Den var en så stor succé att man till och med drog in bidrag till genusforskning i Norge som en följd av teveprogrammet. Detta tycks svensk publik vara helt omedvetna om. Här gör så kallade forskare även fortsättningsvis “analyser” om genusperspektiv på tåg och kärnkraftsavfall som om inget hänt. Och vi skattebetalare betalar deras lön.
Ändå kunde det varit annorlunda. Redan något år efter “Hjernevask” visades i Norge hade jag och journalisten Erik Hörstadius ett färdigt utkast till en svensk teveserie med samma tema. Vi hade back up av den rikligt prisade producenten Karin af Klintberg. Tillsammans gick vi till SvT för att planera vår svenska variant. Det möttes av totalt (eller i alla fall närmast totalt) ointresse. Vi fick veta att tittare inte var intresserade av frågan och att vi dessutom inte kunde lägga in en partsinlaga av detta slag på public service. Vi tyckte naturligtvis att detta var underligt med tanke på att det inte rörde sig om en partsinlaga, utan om en serie där man presenterar kunskap från i andra länder erkända universitet som Harvard och Oxford. En presentation av helt oomstridd naturvetenskaplig forskning från internationella forskargiganter. Vi var lite förvånade eftersom det alltså rörde sig om viktig forskning som den svenska allmänheten förvägrats att ta del av. Vi undrade också lite eftersom vi hade tänkt oss en mindre konfrontativ serie än “Hjernevask” (just eftersom vi hade på känn att SvT nog inte skulle bedöma oss efter vår idé utan efter deras förutfattade mening om våra politiska uppfattningar och det faktum att vi var medelålders heterosexuella vita män) där företrädare för genusforskning (självklart kvinnor) skulle bjudas in för en så konstruktiv debatt som möjligt efter varje program. Men vi fann oss i vårt öde och började istället att omarbeta ursprungsidén så att den skulle passa in. Inget hjälpte. Andra gången vi kom till SvT Kultur var de mer förberedda. De berättade direkt att vår idé inte var något för public service. Trots att samma idé uppenbarligen gjort supersuccé i Norge.
Man undrar ändå lite över det där. Eller hur? Hur kan det inte passa in i public service? Det är viktiga frågor och ingen svensk tycks ha fått tillfälle att ta del av den enorma kunskap som finns utanför våra gränser. Och hur är det en partsinlaga när hela programmet bygger på den mest erkända och senaste forskningen inom området? Det är inte utan att man själv blir lite konspiratoriskt lagd när man betänker vilka andra partsinlagor som SvT regelmässigt bombarderar tittarna med. Och då är det ju oftast byggt på rent tyckande. Men i den postmodernistiska världen är alla utsagor lika mycket värda. Om den världsberömda professorn i psykologi Steven Pinker har ett argument inom sitt eget expertområde som inte delas av – låt oss säga – rapparen Jason Diakité, så kan du ge dig på att det är Jason som sitter och skroderar om ämnet i radio och teve. Vi är alla Jason… Ja, jag vet…
Skam den som ger sig. Jag och Hörstadius jobbar vidare på frågan, men det som sedan har visat sig vara lite underligt var att Aron Flam helt oberoende av oss också intresserat sig för “Hjernevask”. Han skaffade sig till och med rättigheterna till serien och tänkte också att detta var mer än intressant för en svensk publik. När jag i ett sammanhang träffade Aron i Oslo för några år sedan berättade han att det gått ungefär lika bra för honom som för mig och Erik. SvT ville inte ta i denna givna megasuccé med tång. Istället gjorde Aron sin stand-up “Kön”. Som för övrigt blev en succé även den.
I en debatt på Publicistklubben för några veckor sedan debatterade Aron Flam det faktum att han regelmässigt blev censurerad när han arbetade på public service. Alla de skämt han producerade som drev med vänster, miljöpartiet eller genus och feminism ratades. Inget sådant hände om han drev med högern. Det är inte utan att man känner igen sig, men exemplen är många fler. Den före detta journalisten Per-Axel Janzon fick sluta på Utbildningsradion efter att han ville göra ett normkritiskt reportage om den identitetspolitiska vänsternormen som råder på public service. Det känns inte direkt som att ledorden “demokratiuppdraget” och “värdegrund” riktigt genomsyrar bolagen inom public service när någon som inte delar deras världsbild utifrån ett synnerligen demokratiskt skäl borde få komma till tals inom den massmediakanal vi alla sägs äga tillsammans. Är du dock inte anarkokommunist, rasificerad, transsexuell eller miljöpartist bör du icke göra dig besvär. För att citera Aron Flams sammanfattning av public service:
“De vill ha mångfald på hudfärg men inte mångfald av åsikter och tankar.”
Men mig veterligen bygger demokrati på vad vi tycker. Inte vad vi är. Rörelsen som gjort sig mest känd för att bygga samhällen på vad vi är kallas för rasism. Och det styrelseskick som bäst beskriver oviljan att lyssna på andra människors avvikande åsikter kallas för diktatur.
För att styra ett samhälle bör man styra media. För att förtydliga vad jag menar kan man återkomma till journalistprofessorn Kent Asps undersökning av politiska sympatier bland journalister (se från s 101) som kom för några år sedan. På SvT och SR fann han vid undersökningstillfället att över 80 % av alla journalister var vänster eller miljöpartister. Om denna homogena grupp hamrar ut samma lögn om och om igen kommer folk att tro att det är sanning. Och tro mig (såväl jag, Erik Hörstadius och Aron Flam vet alltså vad vi talar om). De som styr programtablån vill inte att ni tittare ska få veta vad modern forskning om saker som könsskillnader och jämställdhet faktiskt säger. För det kanske inte passar med vad de själva har för förutfattade meningar om hur de vill att världen ska se ut. Det är ett gigantiskt samhällsproblem att en så viktig institution som public service kunnat bli kidnappad av en slags åsikter. Och det är ett stort vetenskapligt problem att man både där och på andra ställen inte lyssnar på naturvetenskaplig forskning utan istället väljer att tycka lite som man vill.