(Utdrag ur antologin “Jobben kommer och går – behovet av trygghet består”, kapitlet “Ett trygghetsnarkomant arbetsliv?”)

(. . . Läs början i antologin)

Vi måste naturligtvis kunna få bli äldre och därmed kanske sjuka och ändå kunna ha en rimlig trygghet. Frågan är dock var gränsen går och hur man på bästa sätt ska kunna förmedla den tryggheten. Kanske handlar det om var gränsen för en sjukdom går – något jag återkommer till. Men för den friske individen är det orimligt att vissa inte alls bidrar men ändå ska omfattas av samma trygghet. Eller är trygghet överhuvudtaget kopplat till att gå till samma arbete resten av livet? Kanske är tryggheten högre om man inte måste ta hänsyn till att någon varit länge på en arbetsplats. Detta helt enkelt för att arbetsgivare vågar anställa i högre grad. Det gör ju att man kan chansa på en äldre invandrad kvinna som aldrig skulle få jobb idag.

Men hur är det egentligen med den sjuke? Om en anställd definierar sig som sjuk eller stresskänslig kan man inte som arbetsgivare pressa vederbörande att klara det som de allra flesta förväntas göra. Man kan kalla det solidaritet eller att värna den svage.

Man kan dock undra om solidaritet ska vara institutionaliserad och man kan fråga sig om det är rättvist mot alla de som faktiskt sköter sitt arbete att de ska bedömas på helt andra sätt än den som definierat sig som stressad. Man kan också fråga sig hur många av dem som definierat sig så, som i själva verket har som grundproblem att de inte vill arbeta. Och man kan undra om de skulle prestera (och må) bättre om det ställdes större krav på deras prestationer. För om man ser på problemet med kravlöshet ur ett rent psykiatriskt perspektiv kan man med tämligen starkt fog hävda att det förmodligen skulle vara positivt om man istället för att definiera den stressade personen som ett offer istället successivt krävde att vederbörande tog ansvar för sitt liv.

Det här syns inte minst på hanteringen av personer som flytt från andra länder och kommit till Sverige. När jag arbetade på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm träffade jag mycket ofta personer som varit utsatt för oerhörda psykiska trauman i sina hemländer. Det intressanta var hur de hanterat detta i sina hemländer. Bland annat kom det under slutet av 1990-talet många sökande från Irak. Dessa hade varit utsatta för tortyr i hemlandet under Saddam Husseins regim. Det jag reagerade för var att så många berättade att de varit torterade nästan tio år tidigare, men att de flytt först många år efter det. De mådde alla fruktansvärt dåligt i Sverige. När jag frågade dem vad de gjort under alla de år de varit kvar i Irak efter tortyren svarade de nästan alltid ”Jag jobbade”.

I det extrema överlevnadssamhället klarade de av sin vardag. Med största säkerhet mådde de mycket bättre då, än då de i sitt nya hemland snabbt blivit definierade som offer. Vad vi gör med många av de som uppger sig vara stressade utan rimlig grund liknar detta. Istället för att ge dem självkänslan successivt tillbaka i arbete accepterar vi att sluta ställa krav. Ett säkert sätt att skapa offer. Och offer mår inte bra psykiskt.

Den springande punkten är naturligtvis vem som skapar den här utvecklingen. Att det är välvilja som ligger till grund förefaller oomtvistat, men om chefen borde ställa folk mer till svars eller om det är lagstiftningen som inte gör det möjligt är svårare att svara på. Enligt World Values Survey är Sverige världens minst auktoritetsbundna land, så att chefen har en besvärlig uppgift tycks dock vara säkert.

Att inte ställa krav är trots allt inte snällt – det är konflikträdsla. Problemet är att man under en lång tid valt att inte ställa krav på medmänniskor. Man har valt den andra vägen i tron att det hjälper dem. Tanken har varit att man ska gå från ett hårt och kallt system till ett mjukt och medmänskligt. Att då kräva att de som är anställda för att utföra ett arbete faktiskt också utför det blir per automatik närmast cyniskt. Åtminstone om den anställde är ett offer för taskiga omständigheter.

Problemen med en sådan hållning är flera. För det första är det ju uppenbart att arbetsgivaren anställer folk för att de ska arbeta, inte för att de ska göra annat. Det är alltså lurendrejeri att få betalt för att göra annat än sitt arbete. Att då ge ett överdrivet skydd mot den som faktiskt inte kan anses ha rätt till det blir lätt trygghetsnarkomant. Det förefaller för mig som att det huvudsakliga motivet för ett sådant skydd är för att vederbörande annars kan tänkas bli ledsen – och det känns inte särskilt tryggt.

För det andra – och det är faktiskt viktigare – kan det inte heller anses vara bra för den anställde som definierat sig som offret. Enligt all modern psykiatrisk vetenskap bör man förhålla sig till nedstämdhet och stresskänslighet utifrån kognitiv beteendeterapeutisk metodik. En sådan säger att man som patient ska göra saker som får en att känna sig duktig och saker som man tycker om att utföra. En stresskänslig underpresterande anställd kommer knappast att känna sig duktig av att fortsätta underprestera. Det här är i själva verket ett problem av moment 22-karaktär, det finns få saker som är så utmanande som att försöka lyfta självkänslan hos en kroniskt nedstämd person. Trots de uppenbara svårigheterna har de metoder man undersökt faktiskt så bra vetenskapligt stöd att Socialstyrelsen jämställer effekterna med antidepressiva läkemedel.

Traditionellt har man försökt lösa problemet med den underpresterande stressade anställde genom att sjukskriva vederbörande – en strategi som garanterat leder till att man skapar ett kroniskt offer. Innan man de senaste åren börjat tvinga ut folk i arbetslivet hade vi en situation i Sverige då man under ett knappt decennium sett en tredubbling av antalet sjukskrivna till följd av psykiatriska besvär. Detta i ett av världshistoriens absolut mest rättvisa och justa länder. Statistik från Försäkringskassan från den tiden visade också vad som händer med många sjukskrivna. Av de som varit sjukskrivna mer än tre månader kom i deras undersökningar endast hälften någonsin tillbaka till jobb. Ett resultat som visar den tydliga avarten av att inte ställa krav utan istället lyfta ut den som har problem. Och en av grunderna till varför det nu blivit så svårt att tio år senare tvinga ut folk i jobb när så många människor definierat sig som sjukskrivna.

Det här är inte särskilt märkligt ur ett rent psykiatriskt perspektiv. Förutom farmakologisk behandling finns det i huvudsak fyra saker som förbättrar det psykiska välbefinnandet hos personer med nedstämdhet.

För det första är det viktigt att man rör på sig och alltså kommer ut. Att sitta hemma sysslolös är det värsta man kan göra. Det går alltså inte att vila sig i form från psykiskt lidande. För det andra ska man alltså göra saker som man tidigare tyckte om att göra. Detta oavsett om man vill göra dem nu eller inte. Man börjar då i små portioner och ökar successivt. För det tredje bör man som nyss nämnts också på samma sätt göra saker som man vet gör att man känner sig duktig av. Det kan vara mycket svårt när man mår dåligt men ska också komma successivt. Sist, men inte minst, ska man se till att göra saker som stärker sin känsla av socialt sammanhang. Att sitta hemma är återigen det värsta man kan göra.

Alla dessa åtgärder har mycket starkt vetenskapligt stöd. Och alla motverkas av en längre sjukskrivning. Istället blir följderna av sjukskrivning, i värsta fall människor som sitter hemma, aldrig orkar göra något de förut gillade att göra, med dålig självkänsla och total brist på socialt sammanhang.

Istället för sjukskrivning skulle en annan lösning kunna vara att kräva av den som underpresterar att höja sina prestationer alternativt sätta lön endast för det faktiskt utförda arbetet. Det senare skulle i dagens läge innebära en lönesänkning för vissa grupper. Man kan då visserligen tänka sig att inte heller den strategin skulle få den stresskänslige att känna sig särskilt nyttig. Men ur ett rent psykologiskt perspektiv är det ändå att föredra. Den som inte presterar vet redan om det. Att resultat följer prestation är begripligt även för den som presterar dåligt. Alltså kan man resonera om det utan att det för den skull behöver leda till att någon definierar sig själv som sina låga resultat.

Kanske låter en sådan lösning brutal och min poäng är inte att driva den linjen hur långt som helst. Det finns ju självklart skillnader i förmåga som inte alltid måste värdesättas i reda pengar. Men att driva utvecklingen mer mot personligt ansvar i enlighet med hur mycket man presterar borde vara rimligt.

Och den bästa vägen ut ur tillståndet är att göra saker som gör att man känner sig duktig och saker man förr tyckte var roligt. Det innebär att man ju måste försöka. Det är, också enligt i stort sett alla undersökningar på området, bättre att fortsätta att ingå i ett socialt sammanhang på arbetet än att inte göra det. Det är bättre att prestera lite grann än inte alls. De fall där detta inte är en adekvat strategi är ur ett psykiatriskt perspektiv relativt sett mycket få.

Alltså hjälper inte den trygghetsnarkomana hållningen att alla måste skyddas från arbete och normala arbetsvillkor. Det som finns kvar är vanligt sunt förnuft. Den som sköter sig ska inte utan grund bli av med jobbet. Den som blir allvarligt sjuk ska få ett vettigt skydd. Miljön på arbetet ska inte göra dig sjuk. Arbetstiderna ska vara rimliga i förhållande till vad du önskar och kan.

(. . . läs vidare i antologin )