Det var ganska länge sedan jag skrev någonting på min blogg. Man skulle ju kunna tolka det som att världen har gått framåt. Det finns inga tokigheter att diskutera eller reflektera över. Allt är helt enkelt bra.

Så är det dock inte. Tokigheterna fortgår. Jag har inte skrivit eftersom jag har haft så mycket annat att göra.

Jag har en mycket enkel livsfilosofi. Utan att vara någon fan av den hysteriske Hollywoodskådisen Jim Carrey (snarare tvärtom) så kan man sammanfatta min devis i titeln på filmen ”Yes man”. Jag säger helt enkelt ja.

Om man frågar mig huruvida jag vill delta i ett samhällsprogram på teve säger jag ja. Om man frågar om jag vill skriva ett förord till en bok svarar jag ja. Om någon vill att jag kommer och föreläser på en svensexa så säger jag ja. Under förutsättning att det går ihop ekonomiskt vill säga. Detta gör stundtals att jag helt enkelt inte hinner med.

Nu har jag på eget initiativ bestämt mig för att göra något som jag tänkte att jag absolut inte skulle ha tid med – att disputera. Jag är nu på väg till Göteborg för att presentera mitt doktorandprojekt. Jag är minst sagt nervös. Visst. Jag har skrivit mycket böcker, Jag har producerat många artiklar och jag har gått igenom läkarutbildning och specialistkompetens. Men detta är ju verkligen på allvar. Tänk om de tycker att jag är korkad? Att mina idéer inte håller. Hemska tanke.

Tänk om de anser att det jag säger är populistiskt trams. Man vet ju aldrig. När jag skrev min hittills mest icke provokativa bok ”Normalt?” som ju i princip beskriver gängse kunskap inom psykiatrin, så ansåg ju vissa skribenter att den var just ”populistisk”.

Fast jag tror kanske att de som idag ska bedöma min kommande forskning kanske har lite mer bakgrundskunskap och alltså inte avfärdar mig riktigt lika snabbt. Å andra sidan står ju mer på spel. En sågning i dag skulle göra mig både nedslagen och fylla mig med dåligt självförtroende. En samhällsjournalistisk sågning av det psykiatriska innehållet i ”Normalt? ” är däremot snarare nästan underhållande. Det är ju lite som om en tävlingssimmare recenserar en uppsats om marinbiologi för att båda är intresserade av vatten.

Om journalisterna istället skulle tycka att boken var tråkig skulle jag bli ledsen. Men det tycker de ju inte. Istället tror de att den är fel för att den är rolig. Men glöm den slutsatsen. Det ligger mycket i det gamla talesättet att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så kan man skriva roligt om ett viktigt ämne så att folk förstår har man kommit långt. Nu ska jag försöka göra rolig lättbegriplig forskning. Om jag lyckas? Det får vi se om åtta år eller så.