I förra veckan var jag först i Kista och föreläste om min bok “Normalt?” för allmänläkare. På eftermiddagen åkte jag sedan till Linköping för att hålla ett likartat föredrag för läkarna på länets psykiatriska klinik. I båda fallen fick jag oerhört positiv respons. Diskussionen om vad som är psykiatri och var skiljelinjen mellan friskt och sjukt bör gå är uppenbarligen något som engagerar läkarkåren. Inte konstigt eftersom det skett en fullkomlig inflation av antalet människor med psykisk diagnos de senaste åren.

Psykiatrin har under de senaste decennierna förändrats på många sätt. Den mest markanta utvecklingen är den drastiska minskning av antalet självmord som man ser runt om i hela västvärlden. Detta är oerhört positivt. Faktum är att det är osannolikt att någon medicinsk verksamhet kan visa upp så imponerande siffror som psykiatrin de senaste tjugo åren. Ändå handlar oftast allt som skrivs om psykiatri om hur katastrofalt det ser ut.

I och för sig är det ju ingenting som skiljer psykiatrin från andra verksamheter eller företeelser. Det är helt enkelt ett större nyhetsvärde i det som inte fungerar än i det som gör det. På samma sätt är det bara en nyhet om det är ovanligt eller ovanligt uselt.

Problemen med psykiatrin är alltså inte alls att människor inte får hjälp eller att det i extremt ovanliga fall springer runt en psykotisk massmördare på stan. Tvärtemot vad folk kan tro om de läser tidningen.

Problemet är snarare att människor ställer sin egen diagnos. För varje behandlingsbart avgränsat psykiatriskt tillstånd tycks det finnas tio gånger fler icke behandlingsbara, icke avgränsbara sätt att må psykiskt dåligt. Och allt är psykiatri enligt de som inte arbetar inom fältet. Därför blir det psykiatrins fel när en känslokall psykopat anfaller oskyldiga på stan för att han nekats bostad. Det förstår ju alla att man mår dåligt om man inte har någonstans att bo. Därför blir det psykiatrins fel också när en ledsen, gravt kroppsligt sjuk äldre man som mist sin fru i cancer väljer att avsluta sitt eget liv. Det var ju ingen som hade kommit på tanken att ge honom antidepressiv medicin, även om läkemedel naturligtvis inte hjälper mot sorg.

Därför blir det också psykiatrins ansvar att utreda och behandla alla unga människor för minsta motgång, bara för att de själva säger att de mår dåligt . Detta även om de bara säger att de har genomgått en lite svår tid och aldrig haft kontakt med psykiatrin förut. För tufft i livet blir i detta sammanhang likställt med en psykiatrisk diagnos, speciellt om man är ung.

För oss som arbetar i psykiatrin riskerar detta att bli befängt. Har man träffat människor med djupa depressioner, förlamande ångesttillstånd, schizofrenisjukdom eller personer som lider av svårartade tvångssyndrom, blir dagens diagnosinflation närmast oförskämd.

För en gedigen psykiatrisk diagnos innebär att man inte klarar av sitt liv. Vi andra som mår dåligt lite då och då bör däremot oftare tänka som man absolut inte kan göra när man verkligen är psykiskt sjuk:

– Gå ut och motionera även om det tar emot. Sitt inte hemma och tyck synd om dig själv. Gör saker som du brukar tycka om att göra och umgås med de vänner du har. Ryck upp dig helt enkelt. Livet är tufft, men det blir inte bättre för att man definierar sig som ett offer.