Jag skrev i dag på twitter om hur fånigt det är med facebookberoende som term. Detta har vantolkats en del och det finns också de som ansett att jag genom att ifrågasätta denna “diagnos” är arrogant mot mina patienter. Jag menar att det faktiskt är ett tecken på motsatsen. Jag tar mina patienters lidande på allvar och vill inte spä ut betydelsen av allvarliga tillstånd med låtsasdiagnoser.

Den exakta meningen jag skrev var följande:

“Att lansera facebookberoende är en kil som kan krossa hela beroendekonceptet. Vad kan man inte va beroende av nuförtiden?”

Min poäng med detta var för mig ganska klar. Det finns människor som far illa för att de är beroende av alkohol och diverse olika former av narkotika. Den formen av terminologi har länge varit gängse och även om man starkt kan ifrågasätta om olika droger verkligen är applicerbara för samma typ av definition, så har sannolikt gemene man en ganska klar känsla av vad man menar detta.

En tämligen enkel definition av ett beroende är att man mer eller mindre är slav under sitt missbruk och att det därför styr hela ens liv. I den bemärkelsen kan man kanske överföra termen beroende även till andra saker än rena substansberoenden. Och det har man minsann gjort. Idag pratar man ofta om spelberoende, träningsberoende, databeroende och sexberoende.

I betydelsen synbarligen okontrollerbart beteende som helt gått överstyr är åtminstone både sex- och spelberoende helt adekvata termer. Man kan dock fråga sig om det inte finns en del problem med att likställa dessa beteenden med det som traditionellt kallas beroende. Ett beroende innebär alltså att beteendet är utom kontroll. Frågan är ju då om så är fallet.

Faktum är att man starkt kan ifrågasätta om beteendet till följd av flera substanser verkligen är utom kontroll. Man talar till exempel ofta om nikotinberoende, men det är i experimentella situationer nästintill omöjligt att skapa nikotinberoende. Det förefaller alltså vara något annat än själva substansen som gör att att folk har så svårt att sluta röka.

När det sen kommer till de andra mänskliga beteenden som handlar om att man tappat kontrollen över någonting, blir det faktiskt ännu krångligare. Visst finns det människor som spelar för mycket och som inte har kontroll. Det finns också de som ständigt söker kickar via porr eller tillfälliga sexuella kontakter och som inte kan hantera detta. Det finns personer som blir förälskade i själva förälskelsen och inte kan hantera det. Åter några andra fastnar framför datorn eller teven på ett sätt som absolut är extremt osunt.

Alla dessa beteenden kan liknas vid ett beroendetillstånd genom att de är destruktiva och svåra att ta sig ur. Man blir slav under det man håller på med. Men skillnaden från det ursprungliga konceptet finns ändå.

Hela idén med att någon är beroende är ju att vederbörande saknar ansvar för det liv den lever. Om man är starkt beroende av alkohol är det ju knappast ens eget fel att man dricker. Det beror ju på att suget är så starkt. På samma sätt blir spelandet så starkt, porren så lockande och facebooksurfandet så infernaliskt destruktivt.

Men, utan att moralisera och prata om dålig karaktär, kan man ju möjligen fundera över vad som är bästa behandling mot olika tillstånd. När det kommer till starka och kända vanebildande substanser som t ex alkohol, kokain och opiater är det en mycket känd realitet att suget faktiskt drar så hårt att man inte kan ignorera det som ren karaktärslöshet. Därmed inte sagt att man inte som missbrukare har ett visst ansvar för sitt eget liv.

När det gäller spelmissbruk finns ju speldjävulen beskriven. Människor tappar helt enkelt omdömet när det vankas möjlighet att vinna stora pengar. Men det är sannolikt inte samma mekanism som drogberoende och borde därför hanteras annorlunda. På samma sätt är det med porr och dataspelande. Att söka kickar ger tillfredsställelse, men knappast beroende i bemärkelsen att man saknar möjlighet att motstå till följd av att man blivit slav. Man kan alltså inte helt frånsäga sig ansvar för sitt beteende på grund av den starka effekten av t ex datorn. Istället borde mekanismen liknas vid tvångsbeteenden. Något som visserligen också det är svårbehandlat och ett reellt lidande, men som alltså inte borde blandas ihop med substansbruk.

Så vad gäller då med facebook? Att människor kollar sin facebook i onödan tycks vara ett visst problem. Att de har problem med att andra människor förefaller så lyckliga är kanske heller inte så konstigt. Men är det ett tecken på någon form av facebookberoende? Skulle inte tro det. Den mest sannolika förklaringen till att folk mår dåligt över att kolla facebook är ju fortfarande att de helt enkelt mår dåligt vad de än kollar på och är avundsjuka på att någon annan förefaller må bra. Det är naturligtvis inte tecken på en beroendesjukdom utan på att man är ledsen och möjligen missunnsam.

Problemet med att likställa allt med beroende är att det fråntar människor ansvar för sitt mående och handlande. Det mår man kanske bättre av på kort sikt, men i längden legitimerar det dåliga bortförklaringar. I sammanhanget vore det faktiskt bättre att i så fall prata om ett bortförklaringsberoende. Och den sjukan genomsyrar visst hela samhället.