e b e r h a r d

Reepalu vill tillbaka till Öststatssverige

28 February - Artikelarkiv

Jag låg för ett tag sedan inlagd på S:t Görans sjukhus pga av en infektion i handen. På några få dagar blev då en vetskap som jag burit med mig i många år helt uppenbar och konkret.

Det började med att ett sår i mitt högra långfinger svullnade upp och började värka. Jag sökte dagen efter vårdcentralen (som vi goda medborgare förväntas göra eftersom farbror staten har bestämt det åt oss). Jag hade feber och dessutom var fingret stort och rodnat. Husläkaren försökte tömma fingret på var men det kom inget varför jag skickades till den privata röntgenkliniken tvärs över gatan.

Fem minuter efter att jag registrerat mig var jag på väg hem. Röntgad och klar. Eftersom jag sen på kvällen fick feber och frossa och värken i fingret tilltog tog jag mig till det landstingsdrivna akutsjukhuset i enlighet med husläkarens order.

Efter 45 minuter hade jag ännu inte registrerats i receptionen. Jag var hängig, blek och glåmig. Väl framme i kassan prioriterades jag. Jag skickades till ortopeden där en sjuksköterska tog ett blodprov. Provet visade endast en lättare infektion. Ingen tog dock av förbandet på mitt finger. Jag fick veta att jag inte längre var prioriterad och det är ju helt adekvat. Det finns dödssjuka människor på akutmottagningar. Jag undrade om jag inte kunde gå hem och kanske komma tillbaka om det blev värre. Men nej!!! Det var mycket viktigt, fick jag höra, att läkaren skulle titta på såret. Så jag satte mig att vänta. Jag skojade om att det väl ändå inte skulle ta sex timmar. Jag var ju uppenbarligen på rätt plats och då kan ju inte en sådan väntetid vara acceptabel. Inte i något annat I-land i alla fall.

Två timmar senare hade ingen människa i ortopedens väntrum blivit hämtad till läkare. Jag hade sex barn hemma som alla var sjuka så jag tänkte att jag måste försöka skynda på det här. Sjuksköterskan såg ointresserat på mig och berättade att den som väntat längst i väntrummet suttit där i sex timmar redan. Jag fick nog och gick mot deras inrådan hem.

Men fingret blev värre så någon dag senare insåg jag att jag måste söka akuten igen. Jag åkte till det privata S:t Görans sjukhus och blev omedelbart mottagen i luckan. En timme senare var jag inlagd på Infektionskliniken. Ortopeden hade noggrant rensat och spolat mitt sår. Jag befann mig i en fräsch och modern miljö med en logistik som inte står Toyota efter. Jag låg inne två dygn och kom hem med läkt finger men med en stor sorg i hjärtat.

Jag är, som alla andra svenskar vilka är födda på 60- och 70-talet, uppvuxen i ett land som i allt väsentligt kunde varit Östtyskland. Grått, tråkigt, ineffektivt. Vi har genom att ändra incitamenten lite, lite grann kommit att i enstaka fall närma oss den övriga världen. Nu vill regeringens utredare om välfärdsföretag- Illmar Reepalu – att vi genom att marginalisera vinstmöjligheterna ska sabotera alla privata alternativ, så att vi alla kan åka tillbaka femtio år i tiden och fortsätta våra liv i den kafkaverklighet som var den offentligdrivna byråkratbaserade värld som vi nästan har tagit oss ifrån. Det finns tydligen många som vill bygga upp Berlinmuren runt omkring oss igen. Låt inte det ske!