e b e r h a r d

Det vuxna perspektivet

09 February - Artikelarkiv

Jag skrev under 2016 ett kapitel i en antologi som jag sedan drog mig ur. Jag publicerar nedan det här på min hemsida. Det är långt men jag hoppas att ni alla uppskattar det.

 

Under cirka fem decennier har den traditionella barnuppfostringsstrategin kommit att förändras i grunden. Den terror som så kallat vanliga människor medverkade i under andra världskriget kom att till stor del förklaras med felaktiga värderingar grundlagda i barndomen. De hemska experiment som läkare som Dr Mengele utförde på oskyldiga människor blev intimt sammankopplade med en maskinell syn på världen som gjorde att samhället inte ville veta av biologiska förklaringsmodeller. Dessa ansågs vara grogrund för fascism. Likaså blev den auktoritära hållning som närmast alla föräldrar såg som självklara i barnuppfostran på den tiden utsedd till syndabock för de vedervärdigheter som utspelade sig. Barnen till de auktoritära föräldrarna hade helt enkelt gjort som de blivit tillsagda vilket i sin tur fick dem att utföra hemska experiment på oskyldiga. Någon egen vilja ansågs de inte ha haft.

 

Psykoanalysens fader Sigmund Freud har för lång tid framöver förändrat vårt sätt att se på psykosocial uppväxtmiljö. Det vi blir som vuxna präglas, enligt Freud, av det vi utsätts för av mamma och pappa. Om föräldrarna inte gör rätt kommer det att gå illa för barnen. Den judiska filosofen Hannah Arendt beskrev i boken ”Den banala ondskan” hur en av nazisternas arkitekter – Adolf Eichmann – snarare agerade som byråkrat vilken bara lydde order, än som övertygad nazist. Hennes beskrivning har kommit att prägla aversionen mot en värld där människor ”gör som de blir tillsagda” eftersom det i förlängningen är en förutsättning för att de kan bli livsfarliga verktyg åt diktatorer. Slutsatserna blev därmed förödande för de som försökte styra sina barn med hjälp av bestraffningar av olika slag. Den som tvingas till lydnad som barn kan, enligt detta sätt att se på saken, bli ett lätt offer för auktoritära ideologier vilka sedan kommer att skapa kaos och förödelse.

 

Detta la grunden för en ny ordning. Om föräldrar som tvingar barn att inordna sig i sina uppfattningar egentligen bara indoktrinerar dem och därmed riskerar att de blir verktyg i det totalitära tyranniet, är det förmodligen bättre att se världen ur barnens perspektiv. Den schweizisk-franska filosofen Jean-Jauques Rousseau hade liknande tankar redan på 1700-talet. Han har påverkat många att tro att barnen föds som ädla från början och att det egentligen är civilisationen som förhärjar och förstör människorna. Om vi däremot går tillbaka till den ädle vilden och det oförstörda barnet kommer mänskligheten att blomstra.

 

Den amerikanska barnläkaren Benjamin Spock skrev 1946 den helt omvälvande boken ”Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran: från födelsen till brytningsåren”. Det kom att bli en av världens genom tiderna mest sålda böcker och hans idéer kan bäst sammanfattas i en exceptionellt för tiden antiauktoritär hållning. Han menade att vi måste möta barnen på barnens nivå för att inte indoktrinera dem med våra obehagliga åsikter. Han var starkt påverkad av behaviorismen, en psykologisk inriktning som menar att vi i princip kan korrigera alla dåliga beteenden bara vi gör på rätt sätt.

 

Psykologisk forskning under 1900-talet kunde också visa att bestraffning inte är lika effektivt som belöning. Alltså blev slutsatsen att sådan inte skulle användas alls. Den sammanfattande analysen som följde av dessa inriktningar kom att bli närmast dogmatisk. För att föräldrarna inte ska förstöra sina barn och fylla deras sinnen med en massa felaktigheter, måste den etiska nivån sättas enormt högt. Allt detta inte bara för barnens skull utan faktiskt för hela samhällets moraliska överlevnad.

 

I det historiska perspektivet då den uppkom har sannolikt denna uppfostringsstrategi varit av godo. Ett blint lydande riskerar att leda till att man inte tänker själv. Det uppmuntrar ju inte till egna initiativ. Om hela samhället vilar på en sådan hållning riskerar man absolut att hamna i tyranni. Alla dessa ovan nämnda teorier har synergistiskt kommit att styra vårt tänkande mot en postmodern konsensus om att barnen mår bättre utan att behöva bli tillsagda hur de ska bete sig. Ett paradigm som i den kontexten kan synas oproblematiskt.

 

Så vad är det som är fel? Varför bör man ifrågasätta den utveckling som varit de senaste femtio åren, när det är uppenbart att människor under den tiden fått det allt bättre? För det första för att utvecklingen mot något bättre ändå kan gå alldeles för långt. Och för det andra eftersom de teorier som denna antiauktoritära konsensus bygger på inte är helt i enlighet med vad forskning och vetenskap faktiskt visar. Alltså kanske inte premissen för dogmen är sann. Då finns det stor risk för att inte heller slutsatserna håller. Och detta visar sig gälla alla de ovan nämnda profeterna. Psykoanalysen är en metod som efter snart hundra år ännu inte visat sig vara verksam om man mäter den i vetenskapliga studier. Hannah Arendts teori byggde på att problemet med underhuggarna under andra världskriget var just att de lydde blint utan att reflektera. En slutsats som kan diskuteras. Den vanliga byråkratiska kamrerstypen som bara lydde order fanns möjligen, men en annan kanske viktigare förklaring är att de verkligen trodde på vad de gjorde. Och i så fall är det inte den auktoritära uppfostran i sig som är grundproblemet utan kanske snarare vad de lärt sig. De kunde ju lika gärna ha lärt sig samma sak med en mindre auktoritär hållning.

 

Behaviorismens grundare B.F. Skinner trodde att alla vara tomma ark papper som kunde fyllas med vilka beteenden som helst. Och visst kan man i enlighet med modern beteendeterapi ändra folks beteenden med tämligen enkla medel (åtminstone enklare beteenden), men all övrig forskning talar istället för att vi inte alls är blanka ark papper när vi föds. Så det går inte bara att fylla barnen med rätt saker för att allt ska bli rätt. Dessutom kan man alltid tvista om vad rätt saker verkligen är. Det tycks ju helt bero på vad man för tillfället anser vara rätt.

 

Vi är alltså inga oskrivna blad. Vi blir de vi blir till följd av arv och miljö. Vissa saker är styrda från början i våra gener. Detta kan man undersöka genom att göra så kallade tvillingstudier. Man jämför då enäggstvillingar som är genetiskt identiska med varandra och med tvåäggstvillingar som visserligen är mer lika än slumpvis utvalda människor på stan men inte mer lika än vanliga syskon. I sådana undersökningar kan man se vad i personers personlighet som är ärftligt betingat och vad som inte är det. Om allt vore arv skulle enäggstvillingar vara helt lika. Det är de inte. De är nästan oavsett vad du mäter ungefär 50 % lika. Så hälften av det som gör oss till det vi är beror på genetik. Den andra hälften är miljö. Detta är okontroversiellt.

 

Så dessa domedagsprofeter från förr hade alltså till hälften rätt? Mamma och pappa kan förstöra oss! Åtminstone till hälften. Vad man glömmer då är att den psykosociala uppväxtmiljön – alltså hur mamma och pappa betedde sig mot oss som barn bara är en faktor av all den miljö vi utsätts för från fosterlivet och framåt. Det finns en oändlig mängd andra. Det kan röra sig om mutationer i alla de närmast oändliga celldelningar som sker när vi växer. Det kan i sin tur påverkas av miljögifter, kosmisk strålning eller infektioner. Utöver det finns det mängder med andra mer mjuka miljöfaktorer som samhällsstrukturen i det samhälle vi lever i – även kallat kultur. Något som alltså inte självklart styrs av föräldrarna utan av alla de som lever i kulturen – majoriteten. Föräldrar kan inte uppfostra barnen helt utanför kulturen eftersom barnen sannolikt då kommer att se hur andra barn uppfostras och därmed göra uppror om det är helt på kant med de andra barnens daning. Det finns ett stort antal andra viktiga människor som påverkar oss genom livet i form av vänner från barnsben och framåt. Allt detta påverkar våra egenskaper och till sist vår personlighet. Dessa processer studerar man, bland annat, med adoptionsstudier. Man jämför i sådana studier adopterade barn med sina adoptivföräldrar och sina biologiska föräldrar. Och adoptivbarn är vad gäller egenskaper av olika slag inte mer lika sina adoptivföräldrar än de är vilken människa som helst på stan. Åtminstone inte i studier. Inte heller enäggstvillingar som växer upp tillsammans är mer lika varandra, än de enäggstvillingar som växer upp åtskilda från födseln. Så miljöpåverkan är minst sagt komplex. En sak vet vi dock säkert. Vi föräldrar påverkar våra barn betydligt mindre än vad vi själva tror. Och det är bra.

 

Visst kan föräldrar skada sina barn. Men med vetskapen om vår begränsade påverkan kan man snabbt konstatera att vanliga normala tillrättavisningar gör det inte. Att inom rimliga gränser också bestraffa barn är inte heller skadligt såvida det inte är kopplat till ren pennalism. Och vad folk tycks fullkomligt ha glömt bort är att även bestraffning har positiv påverkan på beteenden även om belöning är bättre. Man kan formulera slutsatsen av detta tydligare. Dåliga beteenden bör få konsekvenser. Om det inte sker kommer man istället att lära ut felaktiga beteenden. Det innebär alltså inte att man som förälder skadar barnens egenskaper men det kan ge andra negativa effekter. Det kan göra dem bortskämda (vilket ju inte är en egenskap i sig utan bara ett beteende som följer av att man alltid fått som man vill). Det kan inge dem felaktiga förväntningar på livet och det kan göra livet till ett veritabelt helvete för föräldrarna som inte tror sig kunna bestämma någonting alls utan istället förväntar sig att en omogen treåring ska kunna fatta lika kloka beslut som en vuxen.

 

I dagens Sverige är det inte ovanligt att barnen själva bestämmer när de ska gå och lägga sig eller vad de ska ha till middag. Två saker som leder till stora problem för barnen själva. Om de lägger sig för sent blir de uttröttade och äter de vad de vill lär de äta en enfaldig kost. Om de utöver det också får bestämma allt annat kring sin uppfostran kommer de att bli olidliga för sin omgivning och det kan lätt innebära att de riskerar att inte bli omtyckta av sina skolkamrater. En bestraffning mot det stackars bortskämda barnet som de inte hade behövt få om föräldrarna tagit sitt ansvar.

 

Allt detta tycks ha skett i den svenska barnuppfostran. I den processen har flera så kallade barnuppfostringsexperter varit drivande. Mer sentida teoretiker har också problematiserat själva belönandet vilket lett till att föräldrarna inte alls vet hur de ska göra. I dag figurerar många olika teorier om hur man ska belöna vilka inte på något sätt har vetenskaplig evidens. Jesper Juul är en dansk familjeterapeut som menar att barn är kompetenta. Och visst kan barn mycket mer än vi ofta tror. Det är bra att fokusera på det, men själva grunden för att vara barn är ju faktiskt att man inte är kompetent. Om man behandlar en tvååring som kompetent kommer man inte kunna säga till. Och får man inte vare sig bestraffa eller belöna så blir barnet till slut odrägligt självupptaget. Därför kan man knappt gå på middagar i dagens medelklass utan att barnen ska visa sina teckningar eller berätta små anekdoter som ideligen avbryter de vuxna under kvällen eller pekar ut exakt vilket godis de ska få, vilken mat de ska äta och vilka leksaker de ska leka med högljutt under tillställningen.

 

Föräldrarna har på många håll gått från att vara föräldrar till att vara kompis med sina barn. För annars kan de ju bli ledsna. Och den vuxne är därmed snarast rädd för barnet. I början av 1900-talet var barn ofta rädda för sina föräldrar. En obehaglig tanke för oss moderna föräldrar. Men istället för att stanna utvecklingen på halva vägen där föräldrarna fortsatt är föräldrar men med mindre skrämseltaktik, har vi nu i många stycken en motsatt kultur. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta de senaste trettio årens barnuppfostran. Barn är kompetenta. Barn är också vuxna. Små vuxna. Så när min lille Nils tre år gammal skriker och protesterar kan jag ju inte gärna säga till honom. För vem är jag att sätta mig över en annan människa? Och eftersom Nils enligt barnuppfostringsexperter är kompetent är det ju upp till honom att skrika efter glass.

 

Inte konstigt att ingen i Sverige tycks vilja bli vuxen längre. Det är ju fantastiskt att vara barn. Man får allt man pekar på. Själv var jag lycklig som barn, men jag ville verkligen bli vuxen. Jag fick ju inte bestämma. Jag blev ombedd att vara tyst när vuxna människor pratade och avbröt alltså inte varje diskussion med frågor eller påståenden som dagens barn gör. Så visst ville jag bli vuxen. Men det var inte hemskt att vara barn när man visste vad som gällde. Frågan är om det inte är värre i dag.

 

Om det inte finns några regler att följa är det svårt att veta vad som gäller. Det blir som den gamla brittiska humorserien ”Helt hysteriskt ” där de ständigt 18-åriga medelålders rocktanterna blir allt mer frustrerade över att den enas dotter protesterar genom att vara välartad. Skribenten Carl Hamilton skrev 2004 boken ”Det infantila samhället”. I den argumenterar han för att ett av det moderna samhällets problem har blivit att dagens vuxna är så barnsliga att barnen på många sätt måste bli vuxna i förtid. Det är delvis korrekt. Tyvärr dock endast delvis. För visserligen vet barn idag mer om världen än vad tidigare generationer gjort – de vet allt om sex och smink och coola pranks till exempel. Det visste barn inte alls för fyrtio år sen. Ja möjligen lite bus då men knappast mer än så. De vet massor om vad som händer på andra sidan jordklotet och de är väl medvetna om att alla måste vara snälla mot varandra hela tiden. För det har vi snälla kompisföräldrar lärt dem. Varje konflikt från dagis och uppåt löser en vuxen genom att komma och berätta hur det ska vara. Man ska vara snäll. I de sammanhangen behandlar vi knappast våra barn som om de vore kompetenta. Då var barnen förr i tiden mycket mer drivna. På likartat sätt ansågs barn förr faktiskt som mer kompetenta än idag när det gällde att klara sig själva. De kom och gick som de ville och de tog ansvar för sina handlingar. Ingen köpte att man kunde skylla på andra. Och just den bristen som tycks komma av en överdrivet omhuldande uppfostran är allvarlig. För visst ligger det alltså mycket i att dagens barn på många sätt är mer vuxna än förut, men om det inte innebär att de tar mer ansvar tappar vuxenheten betydelse. Den blir istället en rättighet helt utan skyldigheter. En rättighet som barnen helt enkelt inte är mogna för.

 

Varje gång barn bråkar går en vuxen in och tar ansvar för situationen. Effekten riskerar att bli att barnen inte lär sig att ta ansvar själva. För den logiska stringensens skull vill jag än en gång förtydliga att inte heller detta är en egenskap. Barnen är inte ansvarslösa per automatik utan har bara lärt sig att bevaka sina rättigheter utan att behöva reflektera över sin egen del. Detta beteende är alltså inte hugget i sten eller orsakat av slumpartade miljöfaktorer utan något som föräldrar faktiskt kan styra. Oavsett de egenskaper barnen har så riskerar de alltså att bli ansvarslösa om man lär dem ett sådant beteende. Och så blir sannolikt fallet om man från början lär människor att de har alla rättigheter i världen. Medan de skyldigheter de har tar de vuxna över – i bästa fall. Ofta glöms de bort helt och hållet. Effekten blir att alla går runt med ömma tår och påtalar att livet är orättvist. Lite som Karlsson på taket när han inte får som han vill.

 

Jag skrev 2013 boken ”Hur barnen tog makten” där jag problematiserade frånvaron av vuxna förebilder i det moderna samhället. Kanske var titeln felaktig för barnen har på inget sätt tagit makten från de vuxna. Vad som verkligen har skett är att de vuxna gett bort sin makt i tron att de på det sättet skapar en bättre värld. Vi har flera efterkrigsgenerationer som är tvångsmässigt livrädda för makt. Själva ordet har blivit fult precis som orden auktoritär, lydnad och disciplin. Detta bygger på en missuppfattning. Det är inte fult i sig att vara auktoritär eller att kräva disciplin. Det har i många sammanhang ett starkt överlevnadsvärde. I samhällen där det är total avsaknad av detta råder kaos. Makt är inte dåligt. I alla inbördes förhållanden finns en maktbalans. En har mer makt än den andre oavsett om man är helt jämlika. Och rubbar man balansen kommer den part som tidigare hade lite makt att automatiskt få mer. Alltså har vi vuxna genom att abdikera från vår maktposition gett mer makt till barnen. Är det bra?

Självklart är det bra att lyssna på sina barn jqt7kza. Den som aldrig gör det är okänslig och despotisk. Inte särskilt positiva egenskaper. Att ge alltför mycket makt till någon som inte är kompetent nog att hantera det kommer emellertid att generera stora problem. Det gäller såväl i politiska sammanhang mellan vuxna människor, på en arbetsplats där en inkompetent chef kommer att ställa till med stor skada. Och det gäller i familjen. En familj som styrs av treåringens nycker och som avsagt sig alla uppfostringsstrategier eftersom föräldern är rädd att vara diktatorisk kommer att bli kaotisk. Barnen kommer inte vara nöjda eftersom de fått en maktposition de helt enkelt inte är vuxna att klara av. Detta riskerar att leda till att de beter sig nyckfullt och ofokuserat.

 

Att vuxenheten abdikerat har också påverkat utvecklingen i svenska skolor. Om ingen vuxen säger åt barnen kommer de att agera själva. Och när ingen vuxen styr blir det lätt de mest högljudda barnen som sätter reglerna. Därmed uppkommer kaos. I kaos kan ingen fokusera, alla riskerar att bli impulsiva och överaktiva. Detta är de tre symptom som krävs för att man ska sätta diagnosen ADHD. Så även om det absolut inte är hela förklaringen har en stökig skolmiljö och en barnfokuserad uppfostran betydelse för uppkomsten av den diagnosinflation av ADHD som skett de senaste decennierna. När vi vuxna inte har kontroll över våra barn kommer det påverka hela samhället negativt.

 

Det är viktigt att förtydliga att barn inte är värre än tidigare. Grundproblemet är att de vuxna inte säger ifrån. I min bok ”I trygghetsnarkomanernas land” spekulerade jag hur det kommer sig att vi ser en utveckling att unga människor söker psykiatrisk vård för fullkomligt normala motgångar, som att flickvännen har gjort slut eller att chefen är korkad. Varför sker det nu? Så sent som i mitten på 1990-talet förekom det i stort sett aldrig. Idag är det fem till sex sådana ärenden varje dag på psykakuten. En delförklaring till det, menade jag, är att vi har två generationer på raken som inte har behövt leva i miljöer som är det minsta påfrestande. Min generation har aldrig haft motgångar, men min föräldrageneration hade det. Det blev därmed självklart att vi var medvetna om livets realiteter. Inte på grund av oss men på grund av att föräldrarna lärde oss vilka förväntningar på livet vi kunde ha. De som är födda på 80-talet och framåt har föräldrar som aldrig själva mött motgångar. De devalverar då vad som menas med en motgång och ingen i familjen har en aning om sina skyldigheter. En blind leder en blind.

 

Jag läste för något år sedan en undersökning över antalet sjukdagar per år beroende på vilket decennium man var född. i Utvecklingen är skrämmande. De som var födda på 30-talet var i stort sett aldrig sjukskrivna. För varje decennium ökade sjukskrivningsfrekvensen markant och idag har vi en situation då en stor andel av unga vuxna anser att arbetsplatsen är en plats där de ska växa och förverkliga sig själva. Om så inte sker varje dag säger man upp sig eller passar på att ta sjukledigt för att man har lite hosta. I och för sig ett fenomen som vi vuxna också stimulerar från barnsben. På mina yngsta barns förskola är det förbjudet för barnen att vistas vid minsta hosta. En otänkbar policy för 40 år sedan. Och en strategi som gör att vi redan från början lär barnen att aldrig bita ihop.

 

De unga vuxna riskerar att sakna vilja att växa upp, för det enda som skiljer vuxenheten från barndomen är att man inte längre får allt man pekar på. De blir besvikna och förstår inte att allt inte kretsar kring dem. Vi som är lite äldre kan dock inte friskriva oss ansvaret. Det är vi som skapat det samhälle där alla vill vara 18 till döden. Ansvarslöshet blir normen för hur en cool kille ska bete sig. Äldre människor ses som stofiler och föredettingar. En utveckling som också barnuppfostringsexperterna hetsar på. Jesper Juul skriver om just detta i sin bok ”Ditt kompetenta barn”. Han menar att det sätt som våra föräldrar på 60 talet och deras föräldrar dessförinnan uppfostrade sina barn är förkastligt. Han presenterar inga referenser till varför det skulle vara så. Och det är inte konstigt. För det finns inga studier som belägger att så skulle vara fallet. Effekten av Juuls och många andras propaganda har dock varit helt samhällsförändrande. Ingen lyssnar på de äldre generationerna. Det är som om livsvisdom inte längre existerar. Alla vet allt från början. För det har de fått lära sig redan från dagisåldern. De vet att alla kan allt utan att behöva anstränga sig. De vet att ingen ska få berätta för dem hur de ska vara eller vad de ska tycka och tänka. Det har någon berättat för dem att de ska tycka och tänka.

 

Alla människor är lika mycket värda. Det är en självklarhet. Det innebär inte att alla vet lika mycket. Det innebär inte att man kan allt från början. Det innebär inte att man får alla rättigheter utan motprestation. Någonstans i utvecklingen från ett samhälle där människor var tvungna att slåss för brödfödan och där människor svalt till döds för att de inte tillhörde de priviligierade, kom verkligheten att vridas några varv för mycket till ett samhälle där kravlösheten blev normen. Där alla förväntas få allting utan att ge något tillbaka. Det samhället är inget att eftersträva. Det är en dystopi. Många invänder förmodligen och hävdar istället att det moderna samhället inte värre än andra samhällen. Tvärtom. Vi har aldrig sett ett samhälle där så många har haft det så bra som i dagens fria stater i västvärlden. Och det är sant. Men även bra samhällen bär på skavanker. I det kravlösa, tillrättalagda överbeskyddade vilar risker. Det förefaller lugnt och kontrollerat. Men det är en lögn.

 

Så länge inget oroar den kravlösa världen är den harmonisk. Inga konflikter finns, alla tycker samma sak och det är konsensus. När den däremot blir hotad av ett eller annat skäl blir den bristande vuxenheten hos de vuxna ett problem. Den narcissistiska självbilden hos de generationer som aldrig blivit ombedda att göra saker för andra eller påtvingade ansvar, blir inte längre förföriskt rebelliskt utan bara odrägligt självcentrerat. En säkerhetsrisk i den trygghetsnarkomana slummern. Låt oss hoppas att det inte sker i första taget. För då måste vi alla växa upp.