e b e r h a r d

Vem ska byta kön?

14 January - Artikelarkiv

<a href="http://rosenblad Home Page.local/david/wp-content/uploads/david_david-eberhard.jpg”>

I veckan beslutade regeringen att steriliseringskravet vid könsbyten ska vara kvar. Detta utlöste en folkstorm på bland annat twitter. Det är en mycket känslig fråga eftersom den så sällan diskuteras utifrån logiska argument utan endast förs med hjälp av känslomässig argumentation.

Själv lyckades jag i veckan få många ovänner genom att påtala att frågan är något komplicerad rent medicinskt. I mitt arbete träffar jag stundtals människor som önskar byta kön. För att få göra en sådan operation ska man genomgå en mycket noggrann undersökning. Anledningen till undersökningen är för att ett könsbyte är ett mycket omfattande irreversibelt ingrepp. Det är alltså en operation som är stympande i meningen att man avlägsnar delar av personens könsorgan och tillverkar nya artificiella könsorgan, som i mer eller mindre hög grad liknar det motsatta könets organ. Könsbytesoperationer är inte helt jämförbara. Det är lättare att med operation tillverka en vagina än en penis.

Förutom att man ska göra en sådan stor operation måste man, för att leva som om man tillhörde det motsatta könet, också äta motsatta könets könshormon resten av livet. Om man slutar ta tabletterna återgår man i många sammanhang till att hormonellt vara det kön man föddes till. Man får då tillbaka flera av de könskaraktäristika som man hade från början. Den opererade mannen kommer åter att få ökad kroppsbehåring etc. Man kan alltså i den meningen faktiskt inte byta kön. Man kan bara efterlikna det motsatta könet mer eller mindre bra.

Detta spelar kanske mindre roll. Om man sedan barnsben känt sig fångad i fel kön och har en könsidentitet som tillhör det motsatta könet kan ju eventuellt en operation lösa problemet. Därför har man nu under ganska lång tid erbjudit personer med denna form av könsidentitetsstörning operation och livslång könshormonsbehandling.

Man har ansett att behandlingen varit livräddande eftersom transsexuella begår självmord 20 gånger oftare än andra. Genom att operera har man tänkt sig att få ner dessa siffror och naturligtvis också minska det allmänna lidande som transsexuella ofta upplever. Oavsett vad man tycker i sakfrågan är det alltså en medicinsk behandling mot ett tillstånd som absolut inte kan avfärdas enbart som en livsstil.

Transsexuella är inte det för att de fått för sig något sådant i vuxen ålder. De som kan komma i fråga för operation har upplevt sig vara fast i fel kön sedan barnsben. Samtidigt måste man komma ihåg att det inte rör sig om ett tillstånd som är en naturlig variant. För även om man har all respekt för att människor måste få leva sina liv som de vill så är transsexualism ett tillstånd som faktiskt kräver extrema kirurgiska och medicinska åtgärder för att de som lider av tillståndet ska kunna leva just som de vill. Det är ett tillstånd som leder till signifikant lidande. Därför är transsexualism sjukdomsklassat under diagnosen könsidentitetsstörning. Och detta är naturligtvis också orsaken till varför ett könsbyte bekostas med skattemedel. Det är också ett tillstånd som man faktiskt tämligen lätt kan undersöka med hjälp av avancerad hjärnfunktionsteknik (så kallad PET-undersökning). Man kan på sådana bilder se tydliga karaktäristika för de individer som upplever att de är fast i fel kön.

Så hur ska man då behandla könsidentitetsstörningen? Det finns inga kända behandlingsstrategier, förutom operation. Hittills har dessa dock ansetts vara välfungerande. Man blir kvinna och kvinna blir man, så är problemet löst.

Men tyvärr har det visat sig att det inte är så enkelt. Under 2011 publicerades resultaten från en omfattande svensk studieuppföljning av hur transsexuella mår efter operation. Det relativt nedslående resultatet var att frekvensen av självmord var ungefär lika hög även efter operation. Om man tittar närmare på resultaten och dessutom granskar en del andra studier blir man faktiskt ganska förvirrad. Resultat är motstridiga men det finns också stora skillnader mellan gruppen av kvinnor som blir män, kontra män som blir kvinnor.

Kort sagt tycks inte operation vara riktigt så lyckad behandling som man har trott. Därför måste man ju också kunna diskutera nyttan av den. Jag skrev under gårdagen på twitter att man med offentliga medel bör utföra ingrepp som är medicinskt motiverade. Om könsbyte är ett medicinskt motiverat ingrepp i meningen att det ger bra mätbara resultat, i form av minskat lidande och minskad risk för självmord, ska det absolut subventioneras som en medicinsk behandlingsmetod. Men samtidigt måste man, för att hjälpa den utsatta gruppen transsexuella, göra fler undersökningar för att hitta de bästa behandlingarna och minska gruppens lidande.

Vad jag också skrev var att könsbyte inte är en mänsklig rättighet. Det kan det inte vara. Ingen är född till att genomgå könsbyte. Att vilja vara det motsatta könet kan betraktas som en läggning. Att verkligen biologiskt bli det andra könet är däremot inte en läggning, det är en omöjlighet. Läkarnas primära mål är att minska lidande varför man försöker finna bästa behandlingsmetod. Att mer eller mindre bra efterlikna det andra könet är möjligen, men alltså långt ifrån säkert, en bra medicinsk behandling.

Så var kommer då steriliseringen in i diskussionen? Personligen anser jag, föga okontroversiellt, att man inte aktivt ska utföra någon sterilisering på någon som inte vill det. En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.

Den viktiga frågan är hur man i framtiden ska hitta dem som faktiskt är hjälpta av en könsoperation och vilka som inte ska få den typen av behandling. I nuläget talar det mesta för att det endast är de med en klar och tydlig transsexualism som har någon form av nytta av operation. Och om du är transsexuell vill du sannolikt per definition byta kön fullt ut.

Om man kan visa att människor som vill vara både män och kvinnor samtidigt har en ökad självmordsrisk som signifikant kan minskas genom att man får bli både och, kan också ett sådant ingrepp vara medicinskt motiverat. Att avgöra detta åligger inte lagstiftaren utan den medicinska professionen i noggranna undersökningar och medicinsk uppföljning och forskning. Det finns inga sådana data idag, men sådana kan komma med förnyad forskning. Man ska dock inte diskutera frågan enbart utifrån känsloargumentet att det är synd om transsexuella.