e b e r h a r d

Regnbågsdagis

14 October - Artikelarkiv

Detta inlägg är från

I mars var jag inbjuden till Sveriges Television för att debattera förekomsten av så kallade regnbågsdagis. Regnbågsbarn är barn till samkönade föräldrapar och RFSLs ordförande, som jag skulle debattera mot, hade innan programmet förklarat att det var en bra idé att dessa barn skulle särbehandlas för att kunna känna sig trygga och säkra.

Jag var inbjuden för att det inte är någon hemlighet att jag är en intensiv motståndare till allaformer av vaddering av barns uppväxt. Och liksom alla andra former av överdrivet överbeskydd skulle denna version av segregering leda till att barnen ändå senare skulle uppfattas som konstiga av de individer som har fördomar mot homosexuella. Deras förmåga att ignorera den typen av eventuella trakasserier blir knappast bättre av att de tidigare i livet gått på ett särskilt dagis. Ett dagis som dessutom riskerar att uppfattas som apart i sig, vilket istället riskerar att öka risken för att barnen ska känna sig som udda och utanför.

Redan någon dag efter debatten i Göteborg dök det upp kommentarer på internet att frågan om regnbågsdagis eller inte var månadens mediaanka. Och det kan nog så vara, om det inte var för att frågan faktiskt har en ytterligare dimension. Nämligen följande:

Redan innan jag reste till Göteborg för att debattera frågan insåg jag att det fanns en påtaglig risk för att alla mina argument skulle sågas redan innan jag hunnit förklara dem och att jag skulle utmålas som homofob. Och det är först när man konstaterar att det förhåller sig så, som denna fråga blir verkligt intressant.

Vi lever i ett av de bästa samhällen som världen skådat sedan aporna reste sig upp på bakbenen och gick, åtminstone om man med det bästa menar det mest omhändertagande, rättvisa och solidariska. För att ytterligareunderstryka hur unikt det moderna samhället är, kan man vidare konstatera att de enda samhällen som överhuvudtaget konkurrerar med oss i dessa avseenden är några få likartade stater i den moderna västvärlden. Så är det inte underbart att leva i denna historiskt sett fullständigt unikt välblomstrande och rättvisa tid? Det är en helt legitim fråga. Men en fråga som mycket sällan ställs.

Det är i denna kontext som diskussionen om regnbågsdagis blir annat än en mediaanka. För jag håller med de som förespråkar regnbågsdagis, i att folk bör väl få starta vilka dagis de vill. Och vill man starta ett dagis för personer som gillar pannkakor med blåbärssylt så gärna för mig. Men frågan är om samhället överhuvudtaget ska bry sig. Och framförallt. Är det en mänsklig rättighet som samhället ska stå för och sanktionera? Det kan ju inte vara väsensskilt annorlunda
regler som gäller för grupper som tillhör en tidigare förföljd minoritet. Det viktigaste är väl att man slutar förfölja minoriteter. Och jag tror att det knappast skulle anses vara en särskilt bra idé att starta dagis för pannkaksätare oavsett att det principiellt borde stå alla fritt att göra det. Det är väl deras rättighet att göra, eller hur?

 

Så vad är våra rättigheter egentligen? I dagens samhälle har vi fått så mycket fantastiska gåvor att vi faktiskt glömmer att livet i grunden är orättvist. Man kan tycka att det är väldigt orättvist när vissa pappor inte klarar av att ta hand om sina barn utan slår dem och deras mammor. Ändå får de barn som vem som helst annars. Det är väl inte rättvist? Och sen finns det fina människor som kämpar i decennier för att skaffa sig det där älskade barnet som bara aldrig kommer. Det är ju helt enkelt inte klokt att världen får se ut så.

Men då kommer vårt älskade välfärdssamhälle in och styr livet lite mer tillrätta än moder natur hade ordnat på egen hand. Vi sätter misshandlaren i fängelse, vi erbjuder hjälp från socialtjänst och psykiatri. Vi har, tack och lov, en del mer intelligenta exemplar av homo sapiens som uppfinner metoder att låta en stor andel av de ofrivilligt barnlösa att ändå skaffa barn på artificiell väg. Och det är ju just därför vårt samhälle är det bästa världen skådat.

Och sen fortsätter det. Vi lyckas ena befolkningen tillräckligt för att varje människa ska kunna göra sin röst hörd i allmänna val. Vi fördelar per automatik invånarnas pengar till de som har svårare att dra in egna förtjänster. Vi tar hand om sjuka och svaga. Vi får, återigen, tack vare ett mycket litet fåtal intelligenta människor (som vi sedan menar är precis likadana som vi själva), förmånen att få elektriskt ljus, teveapparater, datorer, flygplan, för att nämna en bråkdel av allt vi kommit att se som ”rättigheter”.

Och vad blir tacken till detta fantastiska samhälle? Ingen människa förefaller fråga sig om det verkligen är självklart att vi ska ha allt utan att ge något tillbaka. Det är ju helt enkelt vår rätt! Och då blir det också självklart att det till exempel är en mänsklig rättighet på statens bekostnad få byta kön från det man faktiskt råkade vara född till. Det blir en rättighet att alla ska anpassa sig efter det vi i den lilla subgruppen tycker ska gälla.

Och då har vi blandat ihop korten en aning. Självklart ska man respekteras även om man tillhör en minoritet. Men frågan är vad samhället ska sanktionera. Idag har vi ombudsmannafunktioner som ser till att minimera alla former av diskrimering. Och det gör de på ett effektivt sätt. Det har ej heller någonsin funnits ett samhälle som ser om sina handikappade och avvikande invånare så bra som dagens. Det är en positiv utveckling som dock riskerar att gå för långt. Det går ju inte ens att bygga om en toalett i en källare dit ingen handikappad kan ta sig utan att den ändå handikappanpassas. Det är en rättighet som gör det omöjligt att bygga om utan skyhöga kostnader.

Och regnbågsdagis? Ja inte är det en mänsklig rättighet i alla fall. Men det får man väl inte säga utan att bli utpekad som homofob. Vem som helst får, som jag sa, starta vilket dagis som helst, vem som helst får tycka vad man vill, göra vad man vill, ligga med vem man vill (så länge man håller sig inom lagen). Men bör samhället överhuvudtaget bry sig? Är det inte snarare ett tecken på fördomar när man går in och tillrättalägger världen så att man ska skydda minoriteter från omvärldens fördomar.

Det är först med den bakgrunden som frågan om regnbågsdagis blir något annat än en ickefråga. Det är när vi blir kränkta av att inte få någon av välfärdsstatens enormt frikostiga och ständigt återkommande presenter i form av enskenbar rättvisa som det borde vara läge att bara fundera lite, lite grann över hur underbar och jämlik vår värld har blivit. Det är när vi vi anser oss förbisedda för att vi inte är omhändertagna från vaggan till graven och inte känner oss ständigt sedda – bekräftade – av pappa Staten som vi bör ställa oss frågan hur vi ska kunna återgälda all frihet och solidaritet vi fått.
förbisedda som vi bör komma ihåg att vi lever i ett samhälle där alla får gå i skola, alla får ta del av allmän sjukvård. Ett samhälle där vi får ha sexuellt umgänge med våra respektive när vi sitter i fängelse, där vi med pengar från den allmänna
skattkistan kan bli opererade för att vi äter för mycket. Ett samhälle där ingen svälter till döds om de inte gör det för att skada sig själv. Ett samhälle där man kan orka bry sig om huruvida barn till samkönade föräldrar ska gå på ett eget dagis eller