e b e r h a r d

Recension “De apatiska” av Gellert Tamas

14 October - Artikelarkiv

Gellert Tamas bok ”De apatiska” är en av de viktigaste böckerna som på senare tid skrivits på svenska språket. Dels är den ett lysande reportage med ett grundligt researcharbete och, till skillnad från journalistiken och den medicinska expertisen som boken beskriver, grundar den sina slutsatser på rikligt med källor samt förstahandsuppgifter. Den är gedigen och grävande. Den tar inget för givet. Tamas påvisar hur lätt människor förleds att tro på saker bara för att utsagan kommer från ett antal experter. Han gör , förutom allt annat, en utmärkt studie i ryktesspridningens och konspirationsteoriernas psykologi.

Det är en skrämmande bild av myndighetssverige som Gellert Tamas målar upp. Hans bild av det politiska skeendet är faktiskt betydligt mer stringent i ”De apatiska” än i den annars utmärkta och synnerligen hyllade boken om lasermannen. Där ”Lasermannens” utblickar över tidens strömningar stundtals känns lite konstruerade så är motsvarande paralleller i ”De apatiska” klockrena.

”De apatiska” beskriver de skeenden som ledde fram till den massavvisning av potentiellt dödssjuka barn som skedde i Sverige under början av 2000-talet. Den målar träffsäkert upp bilden av ett stressat socialdemokratiskt parti som i sin iver att inte spela främlingsfientliga partier i händerna medverkar till en total avhumanisering av mottagandet av människor i nöd. Samtidigt illustrerar boken skeendet med sakliga fallbeskrivningar av vad som verkligen hände de avvisade barnen och deras familjer. Och parallellt växer konspirationsteorierna bland beslutsfattarna. Teorier om manipulation och simulering. Teorier som saknar all form av vetenskaplig grund.

 Man förstår samtidigt bevekelsegrunderna för det Socialdemokratiska partiets företrädare och han lyckas till och med få den mest ansvariga – migrationsminister Barbro Holmberg – att framstå som en hygglig person. Den som framstår som mest oprofessionell och moraliskt komprometterad är den nationella samordnaren Marie Hessle. Att detta sannolikt är med verkligheten överensstämmande har jag personliga erfarenheter av.

Jag var från mars 2005 till feb 2009 ansvarig för omhändertagandet av i stort sett alla Stockholms apatiska barns föräldrar. Att Gellert Tamas beskrivning av verkligheten stämmer råder det ingen som helst tvivel om. Trots att jag hade den position jag hade under den tid då allt detta pågick blev jag inte en enda gång tillfrågad av den nationella samordnaren kring mina erfarenheter. Trots att jag personligen träffat nästan alla dessa föräldrar brydde sig ansvariga myndighetspersoner aldrig om att ta reda på fakta (eller i brist på det åtminstone kliniska observationer). Följaktligen var det inte intressant att intervjua dem som hade kontakt med familjerna. Istället för att fråga inblandade personer om det fanns belägg kliniskt för de fullkomligt grundlösa misstankarna om förgiftade barn ägnade man sig åt rasistiskt präglade myter. Dessa hämtades bland annat från en i Sverige bannlyst psykiater med nationaldemokratiska vänner, precis som det beskrivs i boken.

På en lista över saker som Sverige bör skämmas för de senaste hundra åren ligger det obefintliga omhändertagandet av dessa apatiska barn och deras familjer i det absoluta toppskiktet. Och det visar Gellert Tamas så tydligt att det blir plågsamt. Han använder olika människors grundlösa påståenden så många gånger att man nästan förleds att tro att de kommer som upprepningar från samma person. Men istället visar han tydligt hur alla dessa människor säger samma lögner och att lögnen planterats hos dem från samma källa – Den nationella samordnaren själv.

Den enskilda person som ensam haft störst betydelse för det historiska skeendet under de senaste seklerna är förmodligen Winston Churchill. Utan honom vet ingen hur andra världskriget skulle slutat. Det är hedrande för en storrökande alkoholiserad gubbe med, inte alltid så politiskt korrekta och synnerligen konservativa uppfattningar. Hans bevekelsegrunder påminner säkert en del kring den ende moderate riksdagsmannen – Ulf Sjösten – som röstade emot sitt parti i frågan om de apatiska barnens amnesti våren 2005.

”Barnen lider svårt och är i potentiell livsfara. Jag kunde inte göra annat”.

Det kallas för civilkurage. Det finns många andra vars civilkurage beskrivs i boken, men inget som är så uttalat. Det är svårare att stå ensam, som Sjösten. Det är trots allt gott om människor i dagens Sverige som har ordning på sin moraliska klocka när det verkligen kniper. I ett av de svagare partierna av boken insinuerar Gellert Tamas via vissångaren Lars Demians ord att godhet är kopplat till att man röstar vänster. Det är onödigt och missvisande att föra in debatten om de apatiska barnen i en traditionell höger-vänsterskala. Det visar Tamas tydligt själv i stora delar av boken. Tvärtom fanns det utanför de två största partiernas riksdagsgrupper, en bred enighet oavsett partifärg, om att detta skulle riskera att gå till historien som ett mycket mörkt kapitel. Och tyvärr kommer det att vara en skamfläck för kommande generationer . Den, till skillnad från i Winston Churchills fall, inte lika smickrande personliga orsaken till det stavas Marie Hessle. Sällan har en utnämning av en myndighetsperson varit så olycklig som hennes.

”De apatiska” är en obehaglig bok. Den visar hur lätt det är för oss alla att tvärsäkert hamna fel. Den visar hur avskalat och beräknande människor tenderar att arbeta när de inte behöver ta personligt ansvar. När jag träffade dessa familjer såg jag vanliga föräldrar med lidande barn. Familjer som drabbats brutalt i sina hemländer och sedan malts sönder av de svenska myndigheternas praxis. Det var uppenbart för alla som var där.

Så hur kunde flera års journalförda vittnesmål från de som arbetade med familjerna ignoreras? Jo på samma sätt som det sägs att tyskarna gjorde under förintelsen. Man frånkopplade allt ansvar och la det på byråkratiska myndigheter som inte behövde se effekterna av sitt handlande. Vi bör dra lärdom av den statliga misshandeln av de apatiska barnen och deras familjer. Minimera all form av distanserad myndighetsutövning utan påtagligt ansvar. Den som ser skeendet och måste hantera obehagliga saker bör ha reell makt att påverka. Ju längre ifrån och ju mer byråkratiserad makten blir desto större risk att människor i beslutsfattande ställning fattar omänskliga inhumana beslut.

Det är inga psykopater som avvisat vårdpaket och dumpat dem på flygplatser utan medicinsk uppföljning. Det är vanliga människor som försvarat sitt handlande med ”jag lydde bara order”. Människor som varit duktiga på sitt jobb. Tyvärr är det få förunnat att visa civilkurage när hela drevet går åt ett håll. Det gäller handläggandet av de apatiska barnen. Det gäller också i sättet vi alla agerar när massan tycks vilja samma sak oavsett skäl. ”De apatiska” är en skrämmande bok som visar hur omänskliga människor kan vara när de gör som de blir tillsagda. Men det är också en bok som visar hur många människor vågar stå emot när avhumaniseringen blir uppenbar. Om svenska elever kan ta denna bok till sig kanske framtidens samhälle slipper flera politiska skamfläckar. Den som lever får se.