e b e r h a r d

Rättshaverister

14 October - Artikelarkiv

En av de mest svårbehandlade psykiska störningar man kan lida av är så kallad kverulansparanoia. Det finns inget botemedel mot tillståndet. Det finns förmodligen inte en enda myndighet i hela Sverige som inte har ett antal kverulansparanoiker som håller personalen sysselsatt med klagomål av allehanda slag.

Kverulansparanoiker kostar med största säkerhet staten miljonbelopp varje år. Och trots att varje myndighet snällt svarar och behandlar alla de ärenden som rättshaveristerna initierar så ligger det i tillståndets natur att de aldrig blir nöjda.

Så varför lägger vi då dessa miljontals kronor på människor som ändå inte uppskattar samhällets välvilliga inställning? Det är verkligen en fråga man kan ställa sig. Och svaret är inte självklart. När jag började arbeta som underläkare på psykakuten för cirka femton år sedan hade jag en chef som lärde mig oerhört mycket. Hon hade som grundprincip att aldrig gå emot en rättshaverist. För, menade hon, man kan inte vinna mot rättshaveristen. Han eller hon ger sig helt enkelt aldrig.

Med den lärdomen så gör ju staten rätt som inte säger emot utan snällt lämnar ut allehanda upplysningar och deltar i diverse processer. Men det är faktiskt inte så enkelt heller. För visst hade min gamle överläkare rätt. Man ska inte som enskild läkare gå emot en rättshaverist. För om man gör det får man ett privat helvete.

En annan av mina gamla chefer från min tid som AT-läkare i Eksjö fick bittert erfara detta. Han berättade för mig om en före detta patient som letat upp honom var han än arbetat i landet och som hotade och trakasserade honom efter en episod som skett decennier tidigare.

Så liksom det är begripligt att människor inte vågar vittna mot personer från kriminella organisationer är det förståeligt att läkare inte vågar gå emot en rättshaverist. Men gäller samma sak för staten? Tänk en stat som helt kapitulerar inför våldsverkares hot. En stat som helt enkelt struntar att åtala människor för mord om de har en stark kriminell organisation i ryggen. Det är ingen hederlig människa som vill bo i en sådan stat.

Men det är precis så som staten agerar när det kommer till rättshaveristerna. Och då är det heller inte konstigt att enskilda läkare och myndighetspersoner inte vågar göra annat än att följa varje nyck som kverulansparanoikern kommer med. Jag menar inte att människor inte ska få klaga i Sverige eller att vi inte ska ha myndigheter som tar vettiga klagomål på allvar. Men om man har institutioner som aldrig vågar eller har rätt att avfärda uppenbart grundlösa anklagelser kommer man att skapa en utmärkt grogrund för en rättshaveristisk filosofi. En filosofi som bygger på att den som upplever sig kränkt för något alltid får obegränsat utrymme oavsett hur liten oförrätt man än blivit utsatt för.

De ombudsmannafunktioner vi har i Sverige har ett dubbelt uppdrag. Dels ska de hantera klagomål och bedöma deras saklighet. Men dessutom ska de uppmärksamma eventuella orättvisor och verka mot dem. Det gör fältet fritt för allehanda kränkta rättshaverister. De vet att ombudsmännen kommer att ta deras krav på allvar. Hur löjliga de än är. Jag föreslår att vi istället hjälper de alla människor i Sverige som dagligen behöver befatta sig med orättmätiga krav på upprättelse genom att införa en förtryckt blankett till alla som känner sig kränkta utan grund:

”Vi har tagit emot ditt klagomål. Du saknar grund att vara kränkt. Detta beslut kan inte överklagas”.

 

Det skulle göra många människors vardag enklare. Och det skulle spara miljontals kronor till statskassan.