e b e r h a r d

Om gruppsykologi och podcast om Google

21 September - Artikelarkiv

Jag hoppas att ni alla lyssnar på Aron Flams podcast Dekonstruktiv kritik. I augusti var jag tillbaka för ytterligare ett samtal (19/8 2017). Aron hade bjudit in mig för att diskutera det så kallade google-memot av ingenjören James Damore. Damore skrev ett internt memo som han kallade för “Google’s Ideological Echo Chamber”. Det är en tio sidor lång kritisk betraktelse över vilka mekanismer som styr företaget. Någon annan läckte detta interna mail och Damore fick sparken. Det spreds över jorden och Damore blev beskylld för att vara sexist, rasist och alt-rights förgrundsfigur. En veritabel smutskastningskampanj har sedan dess formligen östs mot denna kille som egentligen bara ville förbättra sitt företag genom att hänvisa till vissa tämligen ovedersägliga biologiska fakta. Känner ni igen er? Det kan vara svårt att säga saker som inte alla håller med om. Även om man faktiskt har rätt. Det finns ganska många exempel på det genom årtusendena. Fråga Galileo Galilei…

I ett annat av Aron Flams mycket intressanta samtal diskuterar han bland annat socialism och åsiktskorridoren med Politisms chefredaktör Erik Rosén (17/8 2017). Det är nyanserat och bra på ett sätt man verkligen saknar i den allmänna debatten idag. Det enda undantaget från det i samtalet är Erik Roséns utfall mot mig där han kallar mig gnällspik. Jag kan ta det och nog kan jag emellanåt låta lite gnällig (hur jag än försöker låta cool, festlig eller allmänt laid back – det tycks alltid tolkas som gnäll). I sak har dock Erik Rosén en poäng. Det är inte längre lika tydligt att det skulle finnas en åsiktskorridor. Jag har de facto sagt både det ena och det andra genom åren (dock ej i 25 år som Erik Rosén påstår – så gammal är inte ens jag).

Problemet med åsiktskorridorer är ju dock inte att de förr eller senare tenderar att rämna (det är ju verkligen för väl att så förefaller ha skett så sakteliga). Problemet är ju att de finns och då är det läge att i efterhand påtala det (om man inte som ett litet fåtal faktiskt försöker säga det under tiden och sedan bli utfryst – jag vet att jag låter gnällig Erik, men det finns faktiskt en hel del exempel på de som i dag fortfarande inte anses vara riktigt rumsrena fast de sa exakt samma sak som det är helt riskfritt att säga nu).

Strunt samma. En sak som Erik Rosén och Aron Flam också pratade om (precis som jag och Aron) var feminismen. I den delen av deras intressanta samtal lät Erik faktiskt lite gnällig själv. Eller kanske inte gnällig men iallafall väldigt subjektiv. Och han – det ska erkännas – lyckades att argumentera mot Aron Flam som om det hela handlade om någon slags personliga preferenser kring hur man ser på världen. I detta är han inte alls unik. Så låter nästan varje modern argumentation på temat. “Jag tror inte att biologi påverkar så mycket som du säger att det gör” är ett standardargument. Och vad svarar man på det om man arbetar som ståuppkomiker (men har enorma faktiska kunskaper om biologi och hur det påverkar kön). Jo, om man inte ska bli lika gnällig som – säg David Eberhard – så håller man en ödmjuk attityd. Saken är dock den att detta inte kan diskuteras som olika åsikter eftersom den ena sidan saknar kunskap i för ämnet relevanta frågor.

Jag bjöd därför in mig själv att samtala med Aron och Erik och jag hoppas verkligen att det kommer att bli av. Inte minst eftersom en viktig orsak till att deras samtal om känsliga ämnen i stort ändå blev så väldigt bra förmodligen var att de faktiskt kände varandra tidigare. Det är betydligt svårare att smeta epitet på varandra när man är vänner sedan länge. Jag märker det med mina egna vänner. En av mina allra bästa vänner definierar sig politiskt en bit ifrån mig. Det har aldrig hindrat oss från att vara nära vänner, eftersom politik i allmänhet inte är viktigt för vänskap. Så om jag lär känna Erik Rosén (som jag – by the way – fann outsägligt gnällig och ensidig innan jag lyssnade på poden och insåg att jag hade fel) tror jag att vi också kan närma oss varandra.

Precis på samma sätt är det med Martina Montelius. I en tidningsintervju svarade hon “David Eberhard” på vad som irriterade henne mest av allt. Inte naturkatastrofer, Donald Trump, ISIS eller något annat. Och sen la hon för säkerhets skull till “Det är faktiskt sant”. Vi har nu bestämt oss för att ses och jag kommer till hennes teater Tribunalen för ett samtal under våren 2018. Jag hoppas att många ska komma dit och höra oss samtala på ett vuxet sätt. Kanske börjar vi med pajkastning och ömsesidigt gnäll, eller så blir vi vänner. Det vet man aldrig, men en sak är säker. Om vi inte samtalar utan kastar skit på varandra via twitter eller dagstidningar så kommer vi ingen vart. Jag har med åren faktiskt också lärt känna Anna Odell en smula. Jag håller fortfarande fast vid min kritik av hennes konstverk på psykakuten men det är ingen personlig fejd. Om vi aldrig samtalat skulle det aldrig blivit så. I den konflikten har jag också fått se över mina egna svagheter.

Att skilja på sak och person är oerhört viktigt. Detta är naturligtvis självklarheter men man dras så väldigt lätt med när man inte vet något om den andra på ett mer personligt plan. I min förra krönika “Det behövs en saklig debatt om hospitalisering” här på sidan bjöd jag in Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och vänsterpartiets före detta partiledare Lars Ohly tillsammans med operasångerskan Malena Ernman till ett samtal kring ADHD. Detta efter att de kritiserat min krönika i Göteborgs-Posten “Är det rättvist att trängas”. Det är möjligt att de inte läst mitt senare inlägg men inbjudan kvarstår. Det är många som inte känner mig och aldrig någonsin träffat mig som beklagar mina stackars patienter att de får gå till en sådan tölp som jag. Det är dock i stark kontrast till den feedback mina patienter ger mig. Jag  har naturligtvis svagheter som psykiater. Den viktigaste är nog att jag oftast har alldeles för lite tid. Det är också det jag oftast för höra som kritik. Närmast aldrig har det däremot handlat om att jag skulle vara hård och kall som Lindberg och co vill insinuera. Kritiken om tidsbrist försöker jag däremot ta till mig, men i en värld där många mår dåligt och där okunnighet styr resursfördelningen (läs alltför snäva ersättningsmarginaler från Landstinget till seriösa företag) så måste man nästan klona sig för att kunna hjälpa så många som möjligt. Tiden per patient blir därefter.

Med detta sagt är jag ändå oerhört stolt över den verksamhet jag arbetar i och är chef över. Innan det privata vårdbolag jag är anställd av tog över verksamheten fungerade nästan ingenting. Det var över två års väntetid till neuropsykiatrisk utredning. Man fick vänta ett år för att träffa en psykodynamisk terapeut, över ett halvår på KBT och för att överhuvudtaget komma i kontakt med mottagningen var det dessförinnan ofta ett halvårs väntetid. Detta trots att man returnerade de flesta remisserna till vårdcentralerna då man inte ansåg att det skulle skötas av specialistpsykiatrin. Utöver det gjorde man stora minusresultat. Idag har vi någon veckas väntetid till Neuropsykiatrisk utredning, noll dagar till psykodynamisk terapi, tre månader till KBT och inga väntetider till läkarbesök. Vi tar dessutom emot i stort sett alla remisser. Och tro det eller ej, vi håller budget. Men det kostar på när landstinget sätter tak på vad vi får göra. Alltså måste jag jobba mycket mer än jag hade behövt göra i en verksamhet som hade ett rimligt avtal.

Nu far denna texten ut åt alla håll. Åter till Aron Flam och hans Dekonstruktiv kritik. Och till James Damore. Möjligen finns inte åsiktskorridoren kvar i Sverige. Men på Google är den högst påtaglig. Om man inte ens kan påtala biologiska fakta utan att få sparken så är det läge att undra lite över vilka mekanismer som ligger bakom. Och Erik Rosén får ursäkta, men det är inte gnäll som fick mig att skriva till exempel krönikan Majoriteten skräms till tystnad. Den handlar om klassisk gruppsykologi. Ett fenomen som inte bara våra svenska politiker och mediaarbetare bör läsa in sig mer på, utan faktiskt något som vi alla bör ha i åtanke hela tiden.Vad är det vi tror stämmer som egentligen inte alls har substans i vetenskapen? Varför går alla på samma linje utan att ifrågasätta sin omvärld för att sedan gå diametralt åt andra hållet? Varför  ändrar inte människor uppfattning när de blir överbevisade med fakta? Sådana frågor intresserar mig oerhört och det borde intressera fler för det är i själva verket den typen av tänkande som jag tror är grogrunden för varför till exempel en så viktig fråga som jämställdhet kan kantra till att plötsligt föras utan tillstymmelse till fakta utan bara utifrån personligt tyckande. Det var bland annat för att han kritiserade sådant tyckande som James Damore fick sparken.