e b e r h a r d

Lyssna mellan raderna

01 October - Artikelarkiv

 


Journalisten Hanne Kjöller har fått väldigt mycket kritik för sin senaste bok “En halv sanning är också en lögn”. Anledningen till det är att det förekommer ett faktafel i boken. Hon har dessutom i ledarkrönika vid ett tidigare tillfälle sökt efter ordet Husby och funnit att det var vanligare förekommande än Bagarmossen på Google. Journalisten Gellert Tamas har då närmast karaktärsmördat Kjöller för att det visade sig att Husby minsann inte bara var en förort utan också namnet på bland annat en travhäst och lite annat smått och gott. Kjöllers sökning visade således inte alls att förorten Husby förekommit oftare än Bagarmossen i media – utan bara lika ofta. Att det i sig visar att Husby alls inte var i mediaskugga, vilket ju var det hon skulle visa, benämns inte i kritiken av henne.

Poängen med Kjöllers bok är dock inte alls den att man inte får ha faktafel. Det har nämligen alla böcker och i stort sett alla journalistiska texter. Ett av de stora bekymren med att till exempel känna till något område inifrån (som i mitt fall till exempel psykiatri) är ju att man alltid kan behäfta journalistiska texter med fel.Om det är så när det gäller psykiatri inser man ju att det också måste vara likadant när det gäller andra saker.

Det får vi kanske lära oss att leva med. Så Gellert Tamas bör hoppa ner från sina höga hästar. Han har också haft fel. Hans på många sätt utmärkta bok “De apatiska” om de apatiska barnen innehåller naturligtvis felaktigheter som jag som psykiater kan studsa på. Men det gör jag i allmänhet inte eftersom det vore orättvist. Kjöllers kritik handlar inte om detta. Det handlar om vad man inte tar upp, hur man vinklar och skapar offer, hjältar och skurkar. Något som Tamas bok är full av.

Ett annat exempel är min kollega Ola Gefvert som i Daniel Velascos radiodokumentär “Den fastspända flickan” fullständigt idiot- och skurkförklaras trots att Velasco inte har en susning om psykiatri och alltså borde vara mer ödmjuk inför sin egen radioskapelse. Han sväljer sin egen historia som om den vore en total sanning med äkta offer (Nora), elak skurk (Gefvert) och den fine hjälten på sin högt travande häst (Velasco själv).

Att Nora under tiden hos Gefvert faktiskt inte blir inlagd mer än några enstaka dagar och att hon sedermera förbättras (allt enligt dokumentären och Velasco själv) så mycket att hon inte behöver vård förklaras av att Velasco botat henne.  Det i kombination med att hon äntligen fick diagnosen ADHD och själv tillsammans med Velasco tyckt att hon lider av posttraumatisk stress. Wow säger vi som arbetar i psykiatrin. Hon fick rätt diagnos och sen blev hon frisk.

Vad Velasco inte verkar veta är att man kan ha flera diagnoser på en gång. Att hennes uppenbara problem emellertid huvudsakligen var självskadebeteende och emotionell instabilitet var ju givet till och med utifrån den rudimentära dokumentären. Vad han inte heller förefaller känna till är att man inte slutar självskada för att man får medicin mot ADHD. Medicinen mot ADHD fungerar nämligen inte så. Den ökar uppmärksamhet, men minskar inte en känsla av inre tomhet. Posttraumatisk stress står inte heller på något sätt i motsatsställning till emotionell instabilitet och behandling mot sådan tar tid och kan inte förklara att hon enligt dokumentären sen mådde bättre. En mycket mer sannolik förklaring till hennes tillfrisknande är att faktiskt Gefvert gjort det mesta rätt. Tillfrisknande tar som sagt tid och den processen började i Gefverts vård. Att han sedan uttryckte sig klumpigt och oförsvarligt på inspelade band är en annan sak.

Man skulle dock som psykiater också vilja veta vad som sagts innan Gefverts plumpa uttalanden. Det är mycket man skulle vilja veta; hur Gefvert satt i rummet, vilken blickkontakt de hade med varandra, hur de “grodor” som sades kom i förhållande till annat sagt, hur de pratade med varandra normalt. Vad som var gravallvar och vad som avhandlades mer lättsamt. Det är faktiskt närmast omöjligt att uttala sig om via lösryckta meningar. Man vill också veta vad Nora velat ha förut, vilka behandlingsinsatser och terapeutiska interventioner som hon fått erbjudande om etc… Det är ju inte alls osannolikt att Nora ställt en massa krav på vården tidigare. Kanske också krav som varit omöjliga att uppfylla. Hon kanske till och med hade velat ha en manlig terapeut innan hon sedan plötsligt ville ha en kvinnlig sådan. Den typen av motstridiga krav är inte alls ovanliga inom psykiatrin.
Jag säger inte att jag vet vad som hänt i fallet Nora. Jag vet dock att verkligheten är en annan än den ser ut som när man hör lösryckta citat. Ju mer osannolika citat desto större är sannolikheten att det ligger något bakom som vi inte får reda på.

Det är så mycket som Velasco inte vet om psykiatri att det närmast är meningslöst att polemisera vidare. Kjöllers bok ska ha all heder för att den tar upp och problematiserar detta. För verkligheten är inte en radiodokumentär på P1. Det vet vi som arbetar i psykiatrin, i socialtjänsten, inom polisen eller andra platser där man träffar på komplexa människoöden. Det borde andra också veta om. Så nästa gång ni lyssnar på en tvärsäker människa som med darr på stämman försöker skapa skurkar av vanliga människor som hjälper de som har det svårt. Tänk alltså på allt det ni inte hör i programmet. Som till exempel en sak som jag faktiskt har kännedom om. Nämligen om hur många gånger Velasco ställde frågan om inte Gefvert tjänade en massa pengar på sin privata verksamhet.

Jag råkar känna Ola Gefvert väl.  En sak man bör känna till är att han faktiskt hade tjänat mycket mer pengar på att inte ta anbudet om att sköta psykiatrin i Enköping. Det var ett så uselt avtal att ingen ville ha det. Detta svarade han Velasco på flera olika sätt. Velasco ställde ändå samma fråga om och om igen. Till slut blev Gefvert förbannad och svarade ironiskt det ni sedan hörde i dokumentären. Att han tjänade massa pengar på verksamheten. Klantigt av Gefvert. Utstuderat och cyniskt av Velasco. Vem är det då som är skurken?