e b e r h a r d

Läsare om klasspsykiatri

25 April - Artikelarkiv

Min senaste bok “Normalt?” har rönt mycket stor uppskattning bland många av mina kollegor. Det gläder mig oerhört. Vad som gläder mig ännu mer är när jag får  positiv feedback från de som är de verkliga experterna på psykiskt lidande – nämligen patienterna.”Normalt?” har också bland dem blivit mycket populär.

Att det förekommer några enstaka journalister som försöker göra politik av den väger då ganska lätt. “Normalt?” är en psykiatrilärobok för Sveriges 9 miljoner psykiatriker och innehållet är, trots att det förhoppningsvis är spännande, humoristiskt skrivet och lärorikt, närmast totalt okontroversiellt. Nästan som om den var en kopia av det som står i boken på bilden ovan – DSM IV – psykiatrins klassifikationsmanual. Om en recensent finner det vara provocerande säger det sannolikt bara att vederbörande inte begriper psykiatri. Det förstår mina kollegor och uppenbarligen också många patienter. Så tack till er alla.

Jag vill också passa på att publicera ett mail från en läsare med egen erfarenhet av psykisk sjukdom. jag får många sådana men detta var så ovanligt bra att jag vill ge er chansen att ta del av det:

Hej David!

Läste ditt blogginlägg om klasspsykiatri, varför människor blir psykiskt sjuka och jag vill tacka dig för det.

I många år (ca 30, jag är 55 nu) gick jag med psykisk sjukdom som bröt ut ibland. Jag valsade runt bland psykologer som bara hade mig att gräva i barndomen (som i och för sig inte var lätt och jag tror på stress-sårbarhetsteorin) och lärde mig hata mamma. Varje gång jag gick ner i depression for jag ut mot henne, men det var ju inte hennes fel. Dessutom lärde jag att jag tänkte, kände och betedde mig fel och bara jag kunde tänka, känna och bete mig annorlunda skulle jag må bra. Det gjorde att jag hade enorma skuldkänslor varje gång jag blev sjuk, det var mitt eget fel som inte kunde psykologisera mig till att sluta med de där “dumheterna” jag hade för mig. Vården betraktade mig som neurotisk och svag och jag mötte mycket förakt.

För 20 år sedan hade jag några år där jag var mycket sjuk. Sedan var det mer lätta sjukdomsanfall, ända till för 3 år sedan när jag blev jättesjuk. Jag fick depression och en “motor” i kroppen samtidigt (fast förnuftet var någorlunda, jag tappade inte kontakten med verkligheten). Jag hade hela tiden melodier ringande i mitt huvud (inte röster) och kroppen var konstant spänd i musklerna (som inte gick att få bort genom att slappna av). Då läste jag om bipolär sjukdom, om en person som har det och har skrivit om det, och kände igen mig i allt. 

Då började jag ställa krav på diagnos och fick till sist diagnosen Bipolär typ II mixed state. Jag fick Lamotrigin och Seroquel och har aldrig någonsin mått så bra som nu. Som att få ett nytt liv. Även om jag har en del dagar som inte är så lätta, men jag får leva med min sjukdom precis som folk får leva med diabetes.

Men jag vet så väl vilket förakt det finns mot psykiskt sjuka, någon slags ideologi att sjukdomen beror på det som hänt i barndomen eller senare, och bara man gräver tillräckligt hittar man det, och sedan när man pratar om det ska det försvinna. Med andra ord, om man inte vore så sjåpig skulle man kunna skärpa sig ifrån det.

Folk kan tänka sig möjligheten att de skulle kunna få cancer, men väldigt få kan tänka sig möjligheten att de skulle kunna få en psykisk sjukdom. Sådan kan de skärpa sig ifrån, tänker de.

Många tror att psykisk sjukdom inte är att vara lite ledsen, utan väldigt ledsen. De förstår inte hur fysiskt en psykisk sjukdom känns. Som att ha en svår influensa utan feber, som aldrig går över.

Och du har rätt i att ingen skulle debattera orsak till och behandling av, reumatism eller hjärtsjukdom, men när det gäller psykisk sjukdom TYCKER alla, utan att ha någon som helst kunskap. Där är det fritt fram.

Så tack för din kamp och din insats för psykiskt sjuka. För övrigt tycker jag att man inte skulle särskilja på psykiatri och medicin, för allt är sjukdomar i kroppens organ. Även om det förstås finns det som är belastnings- och sorgereaktioner. Men det är inte sjukdom och måste särskiljas från det.

En bloggläsande patient