e b e r h a r d

”Jag glömmer aldrig en oförrätt”

14 October - Artikelarkiv

En sak som slagit mig genom åren inom psykiatrin är hur ofta människor med ovanligt gott minne mår dåligt. På psykakuten kan man träffa personer som har ältat en oförrätt i decennier och som menar att alla deras symptom beror på att mamma ”inte såg” dem när de var tio år gamla. De mår psykiskt dåligt varje dag på grund av en förälder som ofta kan ha varit död sedan åratal tillbaka.

Och minns de inte dessa oerhörda trauman i form av att mamman minsann tyckte bättre om den ena systern eller kom hem sent ibland och hade för mycket hjälp av barnvakter så kan de ju alltid friska upp minnet för att på så sätt må skit.

Det gäller bara att som tjugoåring börja gå i psykoanalys. Sedan kan man grotta ner sig i sitt usla mående på grundval av alla ”bortträngda minnen” som ens hjärna plötsligt börjar fabricera.

Hela detta har fått mig att fundera i diagnostiska banor. Kan man inte definiera en ny diagnos? Vad sägs om ”Patologiskt gott minne”?

Själv är jag totalt förskonad från sådana saker. Det händer mig då och då att någon människa beter sig dumt mot mig. Och jag brusar upp, blir förbannad och tänker att jag minsann ska ge igen. När jag någon dag senare tänkt ut hur jag ska göra kommer jag på mig med att ha glömt varför jag skulle hämnas. Jag minns att jag borde va arg och att människan ifråga är en dumskalle, men tänker högt för mig själv:

 

”Men vad var det han hade gjort egentligen? Hmm… Lika bra att strunta i den där hämnden. Egentligen är han nog en hyvens grabb…”

 

Och lika glad är jag för det. Och förmodligen den andre också. Och psykakuten. Och hela samhället. Så; ger man inte igen på plats kan man lika gärna strunta i det. Om man inte lider av ”patologiskt gott minne” förstås. För då kan man fundera ut en lämplig hämnd ett helt liv. Lyckas man riktigt väl kan man kanske hämnas efter fyrtio år. Men gladare blir man inte.