e b e r h a r d

Jag – En maktmänniska

14 October - Artikelarkiv

CORNELIUS WREESVIJK SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR

Jag heter David Eberhard och jag är en maktmänniska.  Jag är heterosexuell, jag är vit, medelålders… Och jag är man. Dessutom har jag ett välbetalt jobb och under lång tid har jag arbetat som chef på en akutmottagning. Inte nog med det. Jag är psykiatriker och det vet man ju att det är ett arbete som lockar till sig människor som vill sätta sig på andra. Att psykiatriker gärna tvångsmedicinerar oskyldiga konstnärer är en sanning så god som någon.

Men tack och lov har ordningen återställts. En konststudent krossade de uppblåsta maktstrukturernas ego genom att låtsas ta livet av sig. En messias i tvångsvårdens limbo som sedan oskyldigt blev dragen inför rätta att korsfästas av kränkta psykiatriker som klåfingrigt nog inte tyckte att det var okej att hon spottade på personalen, slogs och skrämde medpatienter. Kultureliten rasade över den maktfullkomliga psykiatrin.

Men vad är makt egentligen? Det är en fråga som har väldigt många olika svar beroende på vilket sammanhang det rör. När jag skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som handlar om att människor som har det väldigt bra tenderar att vilja säkra varje del av tillvaron, fick jag bland annat höra att jag inte hade rätt att uttala mig i frågan eftersom jag sades tillhöra makteliten. Något som man naturligtvis starkt kan ifrågasätta. Åtminstone utifrån ett medialt perspektiv.

 Det finns en annan form av makt. En makt som inte ens ”maktmänniskan” David Eberhard rår över, nämligen kulturelitens makt. En makt som regelmässigt missbrukas. Så när jag slutade som chef på psykakuten för att jag helt enkelt önskade byta arbetsplats efter att ha tillbringat hela mitt vuxna liv på samma ställe så fick jag läsa i morgontidningen att det var på grund av en konstinstallation. Triviala saker som fakta var inte intressant för dagstidningens kulturskribent. Storyn var för bra för att inte skrivas. Chefen på psykakuten var stukad. Nu springer jag tydligen förvirrad och oinbjuden runt på konstutställningar för att söka medial uppmärksamhet.

PEARL JAM ALIVE

Inom min bransch är det uppenbart att man måste handskas varsamt med makt. Vi granskas av patienterna och när de inte har ork eller kunskap nog att ifrågasätta oss granskas vi enligt Lex Maria. En lag som innebär att alla fel man gör som vårdpersonal ska rapporteras till Socialstyrelsen. Vi följer utöver det ett mycket stort antal lagar och förordningar som reglerar vad vi får göra i vårt arbete. Och utöver det kan varje patient klaga till patientnämnden över saker som rör rena attitydproblem hos personalen. Dessutom har allt fler psykiatriska kliniker tätt samarbete med så kallade brukarföreningar som i varje del företräder patienterna och deras anhöriga. På många håll ingår representanter för brukarna i klinikernas ledningsgrupper. Allt detta är bra. Det ingår i en rättstat att man måste skydda medborgarna från oseriösa människor. I synnerhet om dessa befinner sig i en maktposition.

Därför är det beklämmande att få en inblick i en annan maktstruktur som uppenbarligen saknar alla motsvarande regelverk. Visst, när idéhistorikern Sverker Sörlin skrev en uppenbart uppdiktad krönika om mig och konststudenten Anna Odell fick jag 1500 tecken att svara på, vilket var väl kort men ändå acceptabelt.  Men när Merete Mazzarella två år tidigare skrivit likadana felaktigheter om mig i en krönika om ”I trygghetsnarkomanernas land” refuserades mitt svar med motivet att ”man inte får replik på en krönika”. Och repliken på Sverker Sörlins lögner besvarades med fler lögner och insinuationer. Något som knappast var lönt att försöka bemöta.

Jag är ändå, även i detta sammanhang, privilegierad. Jag har fått oerhört mycket respons på det jag skrivit och i de allra flesta sammanhang har jag också blivit såväl korrekt citerad som schysst bemött. Om man bortser från vissa morgontidningars kulturbilagor har i stort sett varenda journalist jag stött på varit mycket seriösa människor som vill göra ett bra jobb.

Men frågorna är mycket viktigare än att den skulle handla om min person i förhållande till enstaka individer inom kultureliten. Hur gör gemene man för att komma till tals i media? I vilken tidning skriver folket?  Var framförs folkets åsikter? Debatten i tidningarna är inte öppen för vem som helst. Det tillhör inte vanligheterna att någon annan än de som redan besitter makten får framföra sina åsikter. Och därför är det knappast konstigt att människorna förefaller sluta bry sig. Om de böcker och filmer som folk uppenbarligen gillar regelmässigt sågas av elitistiska skribenter, så slutar folk att läsa vad skribenterna har att säga.

Vilka företräder kulturjournalisterna?  Åter till det något uttjatade ämnet om konstfack.  När man läste kultursidorna om Anna Odell kunde man alltså lätt få för sig att folket i henne hade fått en hämnare som var omåttligt populär för att hon satt fingret på den elaka psykiatrin. Men, utan att dra för stora växlar på enkätundersökningar, visade alla sådana att folket till cirka 90 procent inte stödde konstfack överhuvudtaget, tvärtom. Det illustrerar den selektering av åsikter som varje dag regelmässigt sker i en tidning. Det är bekymmersamt, om än svårt att helt komma ifrån. Människor som skriver i tidningar gör det ju i allmänhet eftersom de är duktiga på det.

Men ännu mer bekymmersamt blir det när man förstår att det fulaste man kan vara på vissa ställen i en tidning är att företräda folkets åsikter. Då är man en populist. För att ha något viktigt att säga inom kulturområdet ska man helst se ner på sina medmänniskor och betrakta dem som lite mindre vetande. Annars är man kulturkonservativ. Och det är ett skällsord som heter duga. Det är ju nästan lika illa som att skriva begripligt. Då framstår man som lite smådum eller onyanserad.

MAGNUS UGGLA XXX

Och ifrågasätter man kulturelitens världsbild är man på deras sidor allmänt villebråd. Därför kunde man i Merete Mazzarellas synnerligen ”nyanserade” recension av min bok ”Ingen tar skit” läsa att jag var en fartblind galning som verbalt skjuter på allt och alla. En intressant analys som överhuvudtaget inte beskrev vad boken egentligen handlade om. Men uppenbarligen hade jag trampat på en hel del ömma tår. För sällan har väl ropen skallat så högt att kulturkejsaren har kläder på kroppen som när någon utifrån påtalat att hela den postmodernistiska eliten springer runt i bara mässingen.

En annan sida av maktdiskussionen handlar om vilka man företräder. Självklart är psykiatrin en verksamhet som tyvärr innebär att man ganska ofta måste göra saker som inte alltid den psykiskt sjuke omedelbart gillar. Detta eftersom det ingår i symptombilden att man inte sällan saknar sjukdomsinsikt vid psykisk sjukdom. Det är naturligtvis svårt att, då man är psykotisk, veta att den röst man hör är en hallucination och inte en verklig person. På samma sätt är det vanligt att en manisk person som i sin mani slösar bort alla sina besparingar eller lever utsvävande på ett sätt som han eller hon senare kommer att ångra djupt inte vid tillfälle förstår att det rör sig om en sjukdom.

Det tvång som vi använder inom psykiatrin och som kan ses som maktutövande, är ett tvång som i första hand företräder den sjukes egna intressen och i andra hand samhällets behov av ordning och säkerhet. I båda fallen alltså maktutövande som tjänar folket och de svaga i samhället. Det är en mycket skör balansgång att gå när man vigt sitt liv åt att hjälpa sjuka och svaga. Ibland kan det man gör tyvärr göra mer skada än nytta. Men det är naturligtvis inte regel och absolut inte avsikten med att arbeta med psykiskt sjuka. Arbetet med psykiskt sjuka handlar om att försöka bota, lindra och trösta. Och att företräda de kanske mest utsatta människorna i världens i övrigt tryggaste och säkraste samhälle.

NIRVANA LITHIUM

I dagens samhälle är det fult att vara elitistisk, såvida du inte skriver på kultursidorna. Det är fult att påtala att människor har olika behov och förutsättningar, såvida du inte i samma mening säger att vi alla egentligen är likadana från grunden. Och om du försöker hjälpa människor utifrån de förutsättningar de har och problematiserar att det inte tjänar de som verkligen har det svårt, att alla andra klagar över saker de inte har anledning att klaga över, så blir du automatiskt en hård och cynisk människa. En maktmänniska.

Den gängse dogmen är att man ska hjälpa människor att må bättre genom att låta dem älta gamla oförrätter genom hela livet. En strategi jag kritiserat i mina båda böcker. En kritik som har mycket starkt vetenskapligt stöd och som ligger helt i linje med hur den moderna psykiatrin bör bedrivas. Men uppenbarligen en kritik som är för mycket för vissa konservativa psykoanalytiskt präglade kulturskribenter. Men jag ska inte älta själv. Låt oss se framåt. Vad kan vi alla göra för att må lite bättre i sommar? Enligt forskningen faktiskt en hel del enkla saker. Sitt inte hemma och läs kulturbilagorna. Ge er ut i sommar och skaffa sociala kontakter. Socialt sammanhang är en av de viktigaste faktorerna för att man ska må bra.  Rör på er och ifrågasätt era rädslor. Våga leva. Med små, små steg kan även den som är deprimerad må bättre genom att successivt aktivera sig.

Och de saker som faktiskt visat sig få människor att må bättre kostar inga pengar. Så för majoriteten av oss hjälper det att dansa och njuta av livet. Prata med folk på stan. Den makten har vi alla.  

JASON MRAZ I’M YOURS