e b e r h a r d

Gympsykiatri

25 November - Artikelarkiv


Igår hade vi spaning på Stockholms psykiatriförening. Med radioprogramet som förebild satt tre herrar och en dam och försökte spå in i framtiden utifrån några tecken i tiden. Själv har jag funderat kring diagnoser och hur de förändrar oss människor. Ibland är en ökad förekomst av diagnoser ett tecken på en reell förändring av antalet som lider av ett särskilt tillstånd. Man kunde i veckan läsa om den kraftiga ökningen av fetma i befolkningen.

När jag var liten berodde fetma på dålig karaktär. Åtminstone ansåg många det. Idag är det däremot mer komplext. Man kan läsa allehanda föklaringar till varför människor är överviktiga och det finns nya diagnoser bakom alla dessa förklaringar. Night eating syndrome beskriver männsikor som äter i sömnen. Binge eating disorder är människor som hetsäter impulsivt och den 31 oktober kunde man i Svenska Dagbladet läsa om den värsta beroendesjukdom man kan tänka sig – fett- och sockerberoendet. Industrimannen Sören Gyll varnade andra för “sockerfällan”. Kort sagt finns det nu en mängd orsaker till fetma som alla är svåra nya psykiska sjukdomar.

Utöver detta tycks vi människor bli allt yngre. Rent faktiskt blir vi förstås äldre för varje generation, men vi tycks aldrig riktigt växa upp. Detta är den andra sidan av min spaning. När man träffar människor i sextioårsåldern som har kepsen bak- och fram och som hälsar med “Yo man Wazz up?” kan man börja undra: ” Är det en tonåring man just sagt hej till?” Många är de människor man träffar runt om som kan intyga att “Riktigt vuxen blir man ju ändå aldrig…” Och när vi betänker hur svensken brukar uppfostra sin två- och treåringar står det klart att generationerna är sammantryckta till en enda grupp. För istället för att ge barnen tillsägelser brukar moderna föräldrar argumentera med sina småbarn. När de vägrar äta säger föräldrarna saker i stil med: “Har du det inte bra på dagis?” och “Ska vi prata om det?” Alltså; som man diskuterar svårigheter med tonåringarna. Så slutsatsen måste bli att vi ser en hel befolkning där det bara finns tonåringar.

Min tredje vinkel kring det moderna samhället handlar om massdiagnostiseringen av psykiatriska tillstånd. Från att för trettio år sedan ha varit underdiagnostiserade stigmatiserande tillstånd ser vi nu hur alltfler värnar om att få en psykisk diagnos. Vi bombarderar folk med antidepressiv medicin och centralstimulantia. Vi har allt svårare att skilja en deppig person från en med sjukdomen depression. Vi kan inte auktoritärt säga att en människas naturliga oro faktiskt bara är naturlig utan istället visar ogenomtänkta skattningsskalor att det faktiskt är frågan om ångestsyndrom. Situationen har nu gått så långt att i stort sertt alla levande människor har en psykiatrisk diagnos – alldeles oavsett om det ger dem en funktionsnedsättning eller inte. Och i den situationen uppkommer lösningen naturligt.

Tonåringar gillar att gå till gymmet. Där kan de träna sina muskler och förverkliga sig själva som sexobjekt. Feta människor mår bra av att röra sig. Visserligen vill de gärna göra en gastric bypassoperation men det mest naturliga sättet att gå ner i vikt är fortfarande att äta mindre och röra sig mer. På gym finns det löpband och roddmaskiner…

ADHD är en diagnos som gör att man gärna rör sig. Man kan ju helt enkelt inte sitta still och sen har vi de deprimerade och ångestladdade; de får ju numera motion på recept eftersom man vet att det hjälper mot psykiskt illabefinnande. Slutsatsen är därmed självklar. Man har pratat om att flytta psykiatrin till särskilda sjukhus utanför akutsjukhusen. Ett sådant steg är absolut inte nödvändigt. Flytta sjukhusen till gymmen istället. Det är där psykiatrin kommer göra mest nytta. Förutom ovanstående finns där gott om narcissisiter, personer med botoxmissbruk och inbillad fulhet samt människor med ätstörningar som kan behöva psykiatrisk hjälp. Så i framtiden kommer man som psykiater att byta den vita rocken på sjukhusen till svettband och spandexbrallor.