e b e r h a r d

En solskenshistoria?

02 February - Artikelarkiv

När man sitter på tåget som passerar genom ett snöigt och slaskigt Sydsverige är det lätt att drabbas av vemod. Inte i första hand för att vädret är sorgligt. Det är det ju, men – för att travestera en kliché – efter snöslask kommer solsken.
Det vemod jag ser är istället lägenheterna. De många isolerade lägenheter som inrymmer ensamma människor. Lägenheter som ligger tätt intill en annan lägenhet där det bor lika ensamma människor. Människor sitter ensamma överallt i olika städer och byar runt om i landet. De stänger dörren om sina rum, utan att ha kontakt med fler än några enstaka andra människor. Och så kan det fortgå år ut och år in.

I mitt arbete stöter jag mycket ofta på personer som inte har andra relationer till sin omvärld än genom psykiatrin eller socialtjänsten.Men även utanför psykiatrin är umgänge svårt. Det sägs att människan under förhistorisk tid levde i flockar om cirka hundra till hundrafemtio individer. Av dessa utgjorde släktingar en stor andel. Antropologer menar att vi är skapta att leva så. Förmodligen är det sant. Med dessa hundra till hundrafemtio personer skulle man umgås från vaggan till graven. Dök det upp andra människor var de ett hot.

Idag lever vi ofta med hundratusentals människor runt omkring oss. Vi dras till “där det händer”. Följaktligen blir våra städer större och byarna försvinner. Problemet är att det egentligen inte händer på riktigt. Alla människor som man ser runt omkring sig kunde lika gärna vara på teve. De ingår bara som bilder. Då är faktiskt teven en bättre vän. Där får man lära känna karaktärer som man kan relatera till. Det enda problemet är att karaktärerna inte lär känna en tillbaka. Trots allt ett inte helt oväsentligt aber.Så till slut är man ändå hänvisad till människor i den riktiga världen.

I Stockholm ser man andra människor överallt. Därför blir också ensamheten ännu mer påtaglig. De finns ju inte där på riktigt. Det blir en utmaning för samhället och riskerar vara ett fenomen som landar i psykisk ohälsa. En av de saker jag i mitt arbete återkommer till ständigt är att en känsla av socialt sammanhang fungerar som antidepressiv medicin. Att ingå och vara en del i samspel med andra gör att man mår bra.

Detta är möjligen en självklarhet och något som alltså närmast är lika klichéartat som att det kommer solsken efter regn och slask. Vad som inte är lika floskelbetonat är hur vi ska komma åt problemet. Hur bryter man isolering för de som borde umgås mer? Om man jämför Sverige med andra länder på jorden finner man snart att det är betydligt mindre folk på gatorna här. Man kan fråga sig varför. Det självklara svaret är vädret. Vi sitter hemma för att det är kallt och ruggigt ute.

Desto större anledning att göra det enkelt att mötas på stan skulle jag då hävda. Är det något ställe på jorden där det bör vara lätt att starta kollektivbefrämjande verksamheter så är det väl där det är kallt. Med den utgångspunkten blir det extra sorgligt att jämföra våra torg med andra länder. Vi saknar mötesplatser. Restaurangerna är få och likartade. Människor sitter inte heller på allmänna platser och spelar spel eller dricker kaffe. Inte ens i de uppvärmda gallerior som skjuter upp överallt. Det är för dyrt.Eller så är det för krångligt.

Som tonåring bodde jag en sommar i en liten by i södra Tyskland. Platsen heter Machtlfing och hade vid tillfälle ungefär hundra till hundrafemtio invånare. Precis som alla andra små byar i Tyskland fanns där två (!) värdshus. Man frågar sig hur de gick runt. Svaret är att det inte kostade dem som hade restaurangen särskilt mycket att driva den. Varken i onödiga tillstånd eller i reda pengar. De kunde driva verksamhet vid sidan av annat och blev den naturliga mötesplatsen för människorna i byn. Alla kände varandra – inte bara till utseendet som dokusåpakändisarna vi är kompisar med via teven. Det var enkelt att gå dit. Man satt och spelade spel eller åt en bit mat. Tillsammans.

Om vi vill att våra mest utsatta medborgare ska må bra bör vi satsa på naturliga mötesplatser. Ställen som är lätta att ta sig till och som kan tillåta olika sorters människor att enkelt träffas. Inte nödvändigtvis restauranger. Men visst är det sorgligt att puritaner och förbudsivrare inte bara gör samhället tråkigt med onödiga regler och kostsamma pålagor för näringsidkare. Det är också sannolikt att de åtminstone delvis har en stor skuld i varför så många människor i dagens samhälle faktiskt inte är lyckliga. Jag ser mig omkring på tågresan norrut. Efter slask kommer solsken. Ett solsken som gör att ensamma människor drar ner persiennerna och inte orkar ta sig ut. För där ute finns ändå inget att glädjas åt.