e b e r h a r d

Det behövs en saklig debatt om hospitalisering

09 September - Artikelarkiv

Det var många som reagerade på min förra krönika i Göteborgs Posten. En mycket stor del av mina kollegor och personer med motsvarande kunskaper inom ADHD var närmast chockade av det faktum att man kan få intyg för att gå före i kön på ett nöjesfält. På en närliggande BUP-mottagning berättade en bekant om hur det varje vår varit anstormning av personer med lättare problem som krävt denna typ av intyg. Även på mottagningar för Unga Vuxna är det ett stort problem även om man inte kan få ett sådant intyg över 18 års ålder. Erfarna kollegor finner i stort sett samstämmigt att fenomenet med intyg att gå före i kön till personer med ADHD är en absurditet.

 

Samtidigt var det en del högljudda personer som var mycket kritiska. De krävde ursäkter och kallade mig känslokall och okunnig. Detta trots att majoriteten av krönikans text handlade om hur viktigt och bra det är att man tar ADHD och likartade tillstånd på stort allvar. Jag har emellertid inte fått ett enda svar där man kritiserar mig i sak utan alltså enbart personliga påhopp och olika krav till mina chefer om att de ska ge mig sparken. Riktigt intressant blev det emellertid först när vänsterpartiets före detta partiledare Lars Ohly kom ut som ADHD-expert. Malena Ernman sjöng inte heller direkt min lovsång. Hennes kunskaper är möjligen större än Ohlys men grundar sig inte på objektivitet. Hon har offentligt berättat att hennes ena dotter har fått diagnosen Aspergers syndrom. Så till sist kom så Aftonbladets Anders Lindberg och kallade mitt inlägg för lågvattenmärke. Utan minsta sakargument men med desto fler ad hominem-argument. Nu är det ju inte Anders Lindbergs jobb att kunna ADHD utan att skapa agendasättande journalistik så man bör trots allt inte vara så hård mot honom när han uttalar sig i frågor som han inte har någon kunskap om. Fast man borde ju kunna kräva åtminstone en antydan till sakargument i alla fall.

 

Jag arbetar dagligen med människor som lider av olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det finns personer som har så svåra problem att de knappt klarar sin vardag. Personer med utvecklingsstörning och motsvarande funktionsnivå kan inte alltid klara miljöer som Gröna Lund eller Liseberg. Det var inte dem jag skrev om (vilket alltså framgick av min artikel). Ändå lyckas en artikel om en självklarhet reta upp en högljudd minoritet så pass mycket att de kräver att jag får sparken. Man kan fråga sig varför?

 

Alla intyg kan missbrukas. Det gäller sjukintyg och tandvårdintyg. Det gäller intyg till Gröna Lund eller till sociala myndigheter. Det är vad artikeln handlade om och ADHD ensamt utgör inget skäl för att man ska gå före i en kö. Om man tror det vet man inte vad ADHD är. Därmed inte sagt att tillståndet inte skulle vara reellt. Några av mina belackare tycks ha missförstått min krönika som varande något slags statement om att människor med ADHD inte skulle ha någon funktionsnedsättning. Så är inte fallet. Jag behandlar med stolthet personer med ADHD flera gånger varje dag eftersom jag ser vilken nytta det gör. Vad man emellertid måste problematisera (och det gäller alla psykiatriska tillstånd) är att vi tenderar att diagnostisera allt fler människor med allt mindre uttalade symptom. Detta är en avgörande fråga för psykiatrin de närmaste åren och något som vi måste kunna ifrågasätta utan att bli påhoppade med ovett av lobbyister eller allmänna tyckare.

 

Jag tar gärna en sakdiskussion med Anders Lindberg, Malena Ernman och Lars Ohly om detta. Eller ännu hellre en diskussion med kollegor inom psykiatrin om hur vi ska hantera den polydiagnostik som håller på att ske och den efterföljande samhälleliga hospitaliseringen av invånarna. En hospitalisering som i förlängningen leder till fenomen som intyg till Gröna Lund på grund av ADHD.  I slutet på september tar Centrum för psykiatriforskning just upp den frågan på sin allra första Psychiatry Lecture under rubriken ”Vem är normal? Och vem har sjukdom? Och vad är bara vanligt lidande?”. För övrigt alltså exakt samma tema som jag skrev om i min bok ”Normalt? – från vansinnesdåd till vardagspsykoser” som kom ut 2011. Jag ser fram emot en givande och konstruktiv diskussion.

 

Det jag skrev i min krönika (och ett flertal andra tidigare) är med andra ord inte en oväsentlig fråga som grundar sig i okunskap eller elakhet utan en helt avgörande fråga för hur framtida psykiatri ska utvecklas och i förlängningen kring hur samhället ska kunna fungera på bästa sätt utan att vi hospitaliserar personer. Jag och många av mina kollegor menar på grundval av forskning att de allra flesta skulle må bättre av att vi försökte stärka deras fungerande sidor istället för att tidigt i livet ge personer en gräddfil som leder till permanent utanförskap. Istället bör vi alltså göra allt för att inlemma folk i samhället. Det är, menar jag, förmodligen enda vägen till ett psykiskt välbefinnande. Möjligen har jag och mina kollegor fel, men frågan är viktig att diskutera inom professionen och grunden för det är omtanken om våra patienter. Jag, precis som en överväldigande majoritet av psykiatriker, psykologer och andra yrkeskategorier som arbetar inom psykiatrin, vill hjälpa människor med olika psykiatriska handikapp till ett bättre liv. Det är en komplex verksamhet som sällan har självklara svar. Att ställa krav är emellertid inte att vara elak.

 

Jag och Anders Lindberg må ha olika åsikter om hur psykiatrin ska skötas. Jag besitter objektivt sett betydligt större kunskaper i frågan än han (och övriga kritiker som gått i taket), men vill ändå påstå att han och jag borde kunna diskutera frågan som två vuxna människor utan personliga påhopp. Jag undrar vad han och de övriga tyckarna har för argument i sak. Det vore intressant att höra. Hittills har de bara kommit med påhopp och en och annan personlig betraktelse.