e b e r h a r d

Den kollektiva ångesten

16 December - Artikelarkiv

(Utdrag ur boken “Normalt? -från vansinnesdåd till vardagspsykoser)

När dagens människor inte lyckas vara lyckliga jämt får de ångest. Och lycklig jämt kan ingen vara – det är plågsamt … Möjligen kan detta ge en indikation på varför alla tycks må allt sämre, fast vi bara får det bättre.

En annan aspekt av vår kollektiva ångest går att läsa ut ur vårt förhållningssätt till trauman och det undermedvetna. Det är, menar jag, läge att möjligen ifrågasätta om det varit en så utmärkt strategi att under senare hälften av 1900-talet ha allmänpsykologiska metoder, som gått ut på att vända på varje sten i vårt psyke och leta efter dolda motiv och gamla glömda ”trauman”. Det kanske vore bättre, om man helt enkelt i vissa fall ställde kravet på den som mår dåligt att nu får du faktiskt rycka upp dig.

Problemet är att den strategin är usel när det gäller dem som verkligen har allvarliga psykiska problem. Och eftersom alla tycks omfattas av den definitionen – så länge de har chansen att bli en del av den psykiskt sjuka familjen –  blir det ju svårt att avgöra när man som professionell hjälper bättre genom att sätta stopp. Det är med andra ord meningslöst att be en djupt deprimerad att skärpa sig, men det skulle sannolikt fungera alldeles utmärkt till den lätt ångestfyllde. Åtminstone om det var socialt acceptabelt att göra det.

Och då kommer problem nummer två. Det är inte längre okej att kräva saker. Inte ens om det faktiskt skulle hjälpa de flesta. För det kan ju vara någon som man kräver för mycket av. Den personen far ju i så fall illa. Så då får faktiskt den stora massan, som skulle må bra av att ”glömma och gå vidare”, acceptera att de bli överomhändertagna, en behandling de inte behöver och som inte gynnar dem i längden.

Man har försökt komma åt detta genom att i allt högre grad kräva av psykiatriker att man ska vara så objektiv som möjligt. Och objektiv blir man, enligt dessa rekommendationer, genom att göra skattningsskalor på patienterna. Det finns en uppsjö av sådana för allehanda tillstånd. Det är, i viss mån, en bra utveckling, eftersom det tvingar psykiatrikerna att verkligen inte glömma vissa frågor. Problemet är dock att de faktiskt endast ger en relativ objektivitet. Man får patienternas subjektiva svar, men dessa måste sedan värderas.

Försäkringskassan har insett detta. På i stort sett varje sjukintyg med psykiatrisk grund står det att patienten lider av ”koncentrationssvårigheter”, ”initiativlöshet”, ”meningslöshetskänslor” och ”sömnsvårigheter”. Det  är symptom som man kan uttrycka i skattningsskalor, men hur objektivt det än ter sig i skrift bygger det fortfarande subjektiva uppfattningar.

Eftersom Försäkringskassan har i uppdrag att värdera om en person ska ha rätt att få sjukpenning måste de kunna få ett underlag som är någorlunda objektivt. Det räcker av flera skäl inte med att patienten ”mår dåligt”. För det första ska man ju för att få sjukpenning i rimlighetens namn verkligen vara sjuk. För det andra är det vid de allra flesta lindrigare psykiatriska tillstånden direkt kontraproduktivt att vara sjukskriven. Åtminstone under en längre period. Detta eftersom tillstånd som depression och ångest i allmänhet snarast försämras av att man isolerar sig hemma och tittar på väggarna.

Det har i Sverige varit en intensiv debatt omkring sjukskrivningar, där det framförts den tvärsäkra uppfattningen att det är en mänsklig rättighet att vara sjukskriven för det man själv anser sig behöva vara hemma för. Men det talar, dels mot allt sunt förnuft och dels mot den samlade vetenskapliga kunskap man har omkring vad sjukskrivning ger för effekter. Om man inte pushar folk tillbaka i arbete, kommer endast hälften av alla som är sjukskrivna längre tid än tre månader att någonsin komma tillbaka i arbete. Efter ett halvårs sjukskrivning är siffran så låg som 20 %. Att några faktiskt måste vara sjukskrivna på obestämd tid är naturligtvis självklart och för att Försäkringskassan ska kunna hitta dessa måste de kunna värdera symptomen objektivt.

 Det finns trots allt många personer som också har en hel del objektiva kliniska symptom då de är deprimerade. De har utslätad ansiktsmimik och rör sig och talar långsammare än andra. Ångestpatienter har vid en regelrätt attack många, tämligen objektiva, symptom. Men för en erfaren person går det att låtsas. När vi på psykakuten fick krav på oss att införa självskattningsskalan PHQ-9 till alla patienter blev det närmast parodiskt. I stort sett alla som sökte maxade skalan. Detta trots att det var uppenbart att det var stor skillnad i hur depressiva de sökande verkligen var.

 Psykiatern Isaac Marks har gjort en alternativ depressionsskattningsskala kan man säga. Han ställde frågan Are you miserable? till alla patienter. Och träffsäkerheten i att förutsäga om de var deprimerade eller inte var ungefär likvärdig med skattningsskalor. På samma sätt skulle förmodligen frågan Har du ångest? fungera lika bra som skattningsskalor om ångest.