e b e r h a r d

Barnuppfostrans yin och yang

19 November - Artikelarkiv

Just nu sitter jag för fullt och läser böcker om barnuppfostran. Detta eftersom jag under 2013 ska ge ut boken med arbetsnamnet “I bolibompaland – om tigermammor och curlingpappor”. Det är ett mycket fascinerande ämne eftersom så många människor tycker något om det och åsikterna går isär våldsamt.

Amy Chua har skrivit boken “Tigermammans stridsrop” och i den kan man läsa om hur hon som kinensik mamma i USA förösker värja sig från den västerländska kulturen och istället triggar barnen på ett sätt som för oss som bor i västvärlden tycks helt främmande. Hon tvingar döttrarna att spela instument flera timmar varje dag och skulle de komma hem och inte ha haft bäst i klassen på ett prov i skolan blir hon synnerligen förtretad. Att tänka sig att något av barnen skulle ha ett B är omöjligt för henne.

Kontrasten mot boken “Ditt kompetenta barn” av den danske familjeterapeuten Jesper Juul är enorm. Han har mer än de flesta påverkat synen på barnuppfostran i Skandinavien. Hans grundbudskap är att man ska se sina barn som tänkande vareleser. Detta menar han skiljer sig från den traditionella auktoritära uppfostran man ser runt om i världen. Han menar dock inte heller att man ska ha någon form av flummig demokratisk uppfostran. Exakt hur det ska gå till mer än att det är bra är inte alltid helt klart.

Juul gör det dock lite lätt för sig när han normerar sin egen uppfattning till vetenskap. Han refererar ofta i boken till att man nuförtiden “vet” om en massa saker som man faktiskt inte vet alls. Istället vet man i vissa av de fall han diskuterar faktiskt motsatsen till vad Jesper Juul påstår. Till exempel vet man att barn i allmänhet är mycket tåligare än man får intryck av när man läser Juuls bok. Åtminstone vet man att den skada barnen kan ta knappast är avhängig det Juul påstår leder till skadan. I varje fall inte på en kollektiv nivå som Juul lägger fram det.

Men Juul framstår som snäll och välmenande och det säljer förstås mycket böcker. Icke desto mindre är det intressant att fundera över om barn i de länder där Jesper Juuls metod är normerande mår så väldigt mycket bättre än barn i de länder där Amy Chuas metod är regel. Är det inte så att vissa barn mår dåligt oavsett vad man gör? Om man läser Steven Pinkers bok “Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur” kan man konstatera att de vetenskapliga undersökningar som adresserat den senare frågan finner att de två viktigaste faktorerna för hur barn blir som vuxna är genetik (cirka 50 %) och slumpen (cirka 40 %). Utöver det kommer psykosocial uppväxtmiljö – det vill säga uppfostrans påverkan – med maximalt 10 %. Så de viktiga frågorna blir alltså; mår barn som de gör alldeles oavsett uppfostringsmetod? Och – om så är fallet – vad är då syftet med uppfostran?

I min bok kommer jag försöka besvara dessa frågor på ett förhoppningsvis lite annorlunda sätt. Svårt är det, men sällan har något engagerat mig mer än detta. Jag har ju själv fem barn och ett sjätte på väg, så är det något jag lever med varje dag så är det just det här. Någon månad efter att min yngste son förhoppningsvis behagar anlända till planeten jorden ska min äldste son åka till Japan som utbytesstudent. Att han måste lära sig att anpassa sitt sätt att vara på andra sidan jordklotet är han mycket väl medveten om.

Själv är jag glad att mitt första uppfostringsprojekt tycks ha gått tämligen bra. Det har dock alltså förmodligen inte särskilt mycket med min ansträngning att göra. Fast vi är väldigt goda vänner jag och min son – och det är inte att förakta. Vänskap är inte enbart genetisk utan har med andra saker att göra. Så en liten nyckel till vad uppfostran kan handla om är väl att skapa förutsättingar för att barnen inte ska ogilla en när de väl vuxit upp.  Hur man gör det kan sannolikt variera enormt. Både Jesper Juul och Amy Chua tycks ha bra relationer med sina barn.