e b e r h a r d

Annorlunda barnuppfostran

09 October - Artikelarkiv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en hektisk tid sedan jag släppte boken “Hur barnen tog makten”. Första veckorna efteråt satt jag i radio och teve en del och fick diskutera. Det har på det hela taget varit mycket givande. Alla tycker inte likadant och det ska man ju heller inte göra. En av mina poänger är ju att man faktiskt ska få tycka olika och att föräldrar förmodligen är bättre föräldrar än alla förståsigpåare.

Några debattörer har uppfattat mitt ifrågasättande av anknytningsteorin som oseriöst eller hätskt. Det har aldrig varit min mening. Tvärtom upplever jag att jag genomgående i boken förhåller mig mycket ambivalent till anknytningsteorin. Detta eftersom den faktiskt är ganska ambivalent i sig. En del saker pekar för den, men långt ifrån allt. Och dessutom talar barnens förmåga till mental återhämtning starkt för att de klarar mer än vi tror. I kombination med att såväl adoptionsstudier, rena tvillingstudier och kombinationer av de båda metoderna talar för att föräldrarna påverkar barnen mycket mindre än vi tror oss göra, torde det finnas plats för att iallafall debattera anknytningens ikoniserade plats i det moderna samhället. Om man därutöver betänker att tidigare generationer tycks må lika bra (eller till och med bättre) än de barn vars föräldrar blivit anknytningsfrälsta bör man som samhälle idka självkritik. Det har varit mitt syfte.

Häromdagen fick jag en del kritik från Expressens skribent Helena Granström här. Hon menade att dagens samhälle inte alls är barncentrerat. Som exempel på det tog hon bland annat femminutersmetoden (en metod för att få barn att sova). Man bör då tillägga att det i denna samtid också finns en mängd andra metoder för barnuppfostran som de facto är helt fixerade vid barnen.

Ett viktigt argument som Granström tog upp för att barnen inte alls är i centrum är att vi skickar dem till förskolan. Hon menade att det är ett tecken på att de vuxna är i centrum mer än tidigare generationer. Jag delar delvis den synpunkten. Dock tror jag faktiskt inte att jag i min bok skrivit saker som skulle hävda motsatsen. Ett av skälen för varför vi hemma låter barnen bestämma så mycket är ju faktiskt det dåliga samvetet som gnager för att vi inte anser oss umgås med dem tillräckligt. Jag trodde jag var tydlig med det.

Vad det är som gör att vi tror att våra barn måste övervakas dygnet runt tills de blir 18 år är däremot helt bortom min fattningsförmåga. Jag fick nyligen höra att någon gjort en orosanmälan till Socialtjänsten på en väns son. Detta eftersom han enligt anmälan hade “lämnats ensam hemma” och testat cannabis två gånger. Det rör sig om en A-student från ett helt normalt hem. Sonen är 17 och ett halvt år gammal. Man kan starkt ifrågasätta om skattemedel ska gå till att utreda sådant.

Hursomhelst har det varit berikande veckor med mycket debatt om en fråga som engagerar många människor. Jag har aldrig utgett mig för att ha de enda rätta svaren på alla frågor. Dock har jag sannolikt lite andra perspektiv än vad som är gängse konsensus. För övrigt en konsensus som tycks vara begränsad till Skandinavien. När en brittisk journalist häromdagen intervjuade mig för ett reportage till de största Europeiska dagstidningarna rådde total enighet mellan oss att någonting i den svenska uppfostran är grundläggande märkligt och väsensskilt annorlunda än på annat håll. Han var inte det minsta ifrågasättande. Det brukar vara så när jag blir intervjuad av journalister som inte kommer från Sverige. Vi lever ju inte för inte i det som enligt World Values Survey kan karaktäriseras som “världens mest annorlunda land”.