e b e r h a r d

ADHD – en relativ sjukdom?

15 February - Artikelarkiv

Psykiatriska sjukdomstillstånd har under många decennier (eller kanske faktiskt sekler) varit fruktansvärt stigmatiserande tillstånd. I viss mån finns denna stigmatisering kvar. Personer som lider av schizofrenisjukdom går knappast ut med det offentligt och koketterar inte heller på första parkett i riksteve.

Denna stigmatisering har gjort att det under många år varit en betydande underdiagnostik inom psykiatrin. Det har betytt att människor som faktiskt lidit av många svåra sjukdomstillstånd, inte kommit till sjukvård och fått rätt diagnos och behandling. Sedan några decennier har tack och lov det problemet minskat drastiskt när det gäller flera psykiska störningar.

 Idag får mångdubbelt fler deprimerade människor adekvat behandling än tidigare. Detsamma gäller människor som lider av många andra psykiatriska sjukdomstillstånd som svåra tvångssyndrom och ADHD.

Det är alltmer ovanligt att folk inte vågar söka hjälp och på de flesta håll i landet finns det bra hjälp att få.

Problemet med dagens psykiatri är något helt annat. Psykiatri är en medicinsk specialitet som försöker kategorisera och diagnostisera tillstånd så att det sedan går att behandla dem på ett stringent sätt. Detta är naturligtvis bra. Till hjälp har man sedan lång tid tillbaka använt sig av olika diagnosmanualer. Den numera vanligast använda manualen kallas för DSM (Diagnostic and Statistic Manual of Psychiatric Disorders). Den variant som används idag är den fjärde uppdaterade versionen (DSM–IV). 2013 kommer nummer fem.

Hela DSM bygger på symptomdiagnoser. En patient ska uppvisa olika antal symptom för att på så sätt uppfylla kriterier för ett syndrom som i sin tur förhoppningsvis går att behandla. En av dem som var med och skapade DSM-IV, psykiatern Allen Francis, har nu närmast gjort global offentlig avbön. Han menar att DSM-IV skapat falska epidemier av bipolär sjukdom, autismspektrumstörning och ADHD. Denna massdiagnostisering av människor som faktiskt inte lider av en särskilt allvarlig funktionsnedsättning leder till flera problem. Jag skulle vilja påstå att detta problem inte enbart rör de diagnoser som Allen Francis kritiserat, utan är ett större och mer generellt fenomen. Den gamla situationen med underdiagnostisering har även vad gäller till exempel depression förbytts i en kraftig överdiagnostisering.

Det svåra problemet har kommit att bli hur man definierar var gränsen mellan sjukt och friskt går.  I takt med att man har bra och biverkningsfria mediciner har dessa också administrerats till en allt större grupp som ibland har nytta av dem, men ganska ofta inte alls blir förbättrade av mediciner. Detta eftersom det som plågat dem är alltifrån existentiella frågor till ren sorg. Detta är ett problem som man dock kan ta tämligen lätt på när man betänker att man de senaste tjugofem åren nästan halverat antalet självmord i Sverige. Den enda rimliga förklaringen är att man skriver ut mer antidepressiv medicin.

Dock bör utvecklingen inte fortgå ännu längre. Tvärtom är det nog dags att dra i nödbromsen. I ett system där många nu definierar sig genom sin psykiska sjukdom blir det lätt lite olustigt. Inte för att människor är sjuka utan för att de faktiskt inte är det. De som poserar med sina diagnoser är, som jag inledde med, knappast de fortsatt stigmatiserat schizofrenisjuka. Det är inte ens de som lider av djupa depressioner eller grav ADHD. Ett tillstånd som ofta leder den drabbade till fängelser och alltså ett tillstånd som man bör hitta och tidigt behandla.

Nej de som riskerar att kokettera, är de som klarat livet alldeles utmärkt, eller i alla fall hyggligt och som vill skaffa sig en förklaring till varför de inte alltid mår bra, eller varför barnen har ADHD eller autism. De som har helt adekvata jobb, men som menar att de med centralstimulantia eller annat stöd skulle klarat sig ännu bättre. De som kallar sitt tillstånd för en funktionsskillnad istället för en funktionsnedsättning. De som alltså inte har en egentlig psykisk störning utan bara fungerar på ett annat sätt än de andra som de stundtals nästan nedlåtande kallar ”normala”.

Den ibland nedlåtande attityden gäller dock inte enbart de som inte lider av en diagnos. Den gäller i ännu högre grad för dem som faktiskt har ett reellt handikappande tillstånd. Genom att den som inte egentligen har en behandlingskrävande ADHD likställer sig med den vars sjukdom gör att han inte kan vara still en sekund och absolut inte klarar sin vardag så devalverar man betydelsen av tillståndet.

På samma sätt riskerar betydelsen av gammeldags manodepressiv sjukdom försvinna. Ett extremt allvarligt tillstånd som drunknar i alla de som diagnostiseras med bipolär sjukdom för att de varit ihållande glada en längre period. Och de som verkligen lider av det mycket allvarliga tillståndet depression försvinner bland alla dem som anser sig vara lite deppiga och menar att det ska föranleda sjukskrivning. En grupp som nästan alltid anser att det är någon annans fel att de mår dåligt. Ett kännetecken som mycket sällan gäller dem med depressionssjukdom.

ADHD är alltså ett allvarligt tillstånd och ska behandlas som det. Detsamma gäller depression, autism, och bipolär sjukdom. DSM-systemet har skapat en diagnosinflation genom att inte tillräckligt fokusera på att placera brytpunkten mellan friskt och sjukt närmare det sjuka. Dessvärre förefaller det bli ännu värre i DSM-5. Så snart kommer mediafolket kanske faktiskt skryta om att de har psykosnära sjukdom. Ett tillstånd som då kommer devalvera betydelsen av schizofrenisjukdom. Bara ytterligare ett sätt att förnedra de som faktiskt är sjuka på riktigt.