e b e r h a r d

Högtidstal på Katedralskolan

16 June - Artikelarkiv

katedralskolanDen 10 juni hade jag det hedersamma uppdraget att hålla högtidstalet till eleverna som gick ut årskurs tre på min gamla gymnasieskola Katedralskolan i Lund. På min hemsida publicerar jag nedan det tal jag höll för dem:

 

Ni kanske inte vet vem jag är. Jag arbetar till vardags som chef för psykiatrin i Liljeholmen i Stockholm. Innan dess har jag arbetat i stort sett hela mitt vuxna liv på psykakuten. Men var inte oroliga! Det är inte därför jag är här.

Jag är här bland annat för att jag 1985 tog studentexamen här på Katedralskolan i Lund. Jag känner dock inte riktigt igen mig. Var ligger rökrutan nuförtiden? På min tid upptog den större delen av skolgården. Jag kan inte se den. Jag och min dåvarande flickvän Malin ägnade så mycket tid i rökrutan att jag inte minns särskilt mycket mer av skolgården. Det fanns ett träd mitt på skolgården som många elever drömde om att bränna upp. Men annars är det blankt. Nåväl; När jag tog studenten fyllde skolan 900 år. Eleverna fick då tillfälle att skriva en uppsats om valfritt ämne och några valdes ut till en jubileumsskrift. Jag hade tänkt berätta vad jag skrev men när jag såg det nu över trettio år senare kan jag istället sammanfatta mitt budskap med följande tre saker:

 Jag var ung. Jag var arg och jag hade fel.

Jag har skrivit hela mitt liv. Jag har som vuxen skrivit ett antal omdebatterade och i vissa kretsar tämligen illa omtyckta böcker.

Några exempel på obehagligheter som jag sagt och skrivit:

Långt innan man började diskutera identitetspolitik gick jag ut offentligt med att det är fullkomligt biologiskt omöjligt att byta kön. Detta är en ren självklarhet för alla som har mer än minimala kunskaper i biologi, men många blev provocerade (säkert några av er här också).

I min bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” hävdar jag att ett av de stora problemen i dagens samhälle är att vuxna inte vågar vara vuxna och att vi i samhället har alltför mycket rättigheter men alldeles för få skyldigheter. I synnerhet gäller detta er unga vuxna. Tyvärr är ni en grupp som statistiskt mår allt sämre i Sverige. Två skäl för det är:

 

  1. Om man inte förbereds för vuxenlivet som barn kommer man lätt att bli olycklig som vuxen.
  2. Om man förväntar sig att man ska få allt så kommer man bli besviken. Och har ingen berättat för en att man faktiskt inte är bra på det man tror sig vara bra på kommer det att komma som en chock när man som tondöv sextonåring blir hånad av idoljuryn i TV.

 

Nåväl. Allt det där har försatt mig i blåsväder men det förmodligen värsta jag skrivit är att det är fullkomligt meningslöst att använda cykelhjälm. Ett tecken av många på att jag förmodligen är helt galen. Ni bör alltså alla fundera på en mycket viktig fråga:

Varför vill någon att jag ska hålla tal till er?

 

Jag tänkte börja besvara den frågan genom att delge er det första av IT-miljardären Bill Gates 11 budord:

#1 Life is not fair – get used to it

Sammanfattningen av mycket av det jag skrivit kan sägas i den korta meningen. Ju förr ni lär er (och accepterar) att livet är orättvist, desto lättare kommer ni få det och desto bättre kommer det gå för er i livet. Om era föräldrar inte redan lärt er det kan det vara svårt, men prova att tänka tanken.

I dagens Sverige tycks det ha spridit sig en översensitivitet som för mig är mycket märklig. Grupper känner sig trampade på tårna för allting. Det påminner mig om hur barn beter sig. Knappast hur en idédiskussion bör föras bland vuxna människor.

När jag var liten var jag ganska enkel att reta. Mina bröder gjorde det jämt. Jag blev ilsken och tappade fattningen. Ofta började jag gråta. Det är lätt att reta någon som tar illa vid sig. Det är ju det som är det roliga. Jag lärde därför tidigt min äldsta son en teknik för att minska risken för att bli retad.

Håll med. Om någon säger att du är ful, smal, tjock, vegetarian, psyko, kines, svenne eller något annat i syfte att retas. Håll med. Skoja med dem om dig själv. Mobbare vill få en att tappa fattningen. Gör man inte det kan de inte mobbas längre.

De kan slå dig, men de kan inte reta dig.

Det får mig att tänka på det engelska uttrycket. ”Keep a stiff upper lip!” På tal om England. Den engelska komikern John Cleese gick för någon månad ut med kritik mot vår samtid, Han menar att översensitiviteten som lagt sig som en stor svart matta av vrede över många unga människors sinnen, grundar sig i en fulminant brist på humor. Och jag kan inte låta bli att hålla med.

Människor som tar sig själva och sin identitet på så stort allvar att de orkar med att bli förolämpade för att någon annan slänger ur sig något som stör deras världsbild har en sak gemensamt:

En total brist på humor.

Om man tar sig själv och sina åsikter på så stort allvar är man inte långt borta från fanatismen. Och fanatiker är farliga oavsett vad deras fanatism gäller. Vare sig de är religiösa fundamentalister, identitetsmoralister, hälsofascister, vanliga rasister eller för den delen de som kallar sig antirasister. De saknar perspektiv. En tanke om att andra människor som tycker olika kan tillföra något av vikt till dem. Utan humor blir allting dödsallvarligt. Med humor blir det mera …. skoj

Under senare år har man i USA sett en allt tydligare och mycket obehaglig trend. Unga människor på universiteten vägrar studera ämnen som inte faller deras begränsade världsbild i smaken. De kräver inte bara ”trigger warnings” för att någon i en helt annan tid tyckt något som de inte tycker idag. De vill censurera. Denna utveckling har i viss mån kommit att spridas även hit.

Men utan att få vitalitet i sitt tyckande genom att lyssna på fundamentalt annorlunda ståndpunkter (även sådana man finner obehagliga) blir man bigott och enögd. Människan är bättre än andra djur på framförallt en sak. Det är att härmas. Sammanlagd gruppsykologisk forskning av Henry Tajfel, Solomon Asch och andra visar tydligt att vi människor gör som den grupp vi tillhör. Därför är alla unga Lundabor miljöpartister och alla på Östermalm moderater. Det innebär att ni i själva verket inte tycker det ni tycker för att ni är särskilt insatta eller intelligenta. Ni tycker det ni tycker för att alla andra i er omgivning tycker likadant. Och så är vi allihop.

Med den vetskapen bör man ta sig själv på mindre allvar. Min mamma, som var lärare på Spyken lärde mig tidigt en av de saker jag försökt ta med mig i livet. När jag var 10 år gammal undrade jag och mina kompisar hur folk på 1930- och 40-talet kunde vara så konstiga att de inte förstod hur elak Hitler var. Mamma blev arg och sa att vi inte förstod någonting. Det är lätt att vara efterklok, men det gäller att se här och nu vad som håller på att hända. Inte komma några decennier efteråt.

På 30-talet var den allmänna föreställningen att det var stor skillnad på olika raser. Alla var antisemiter även de som bekämpade Hitler. Alltså reagerade ingen (eller väldigt få). För det är svårt att ifrågasätta sin samtid men oerhört lätt att vara efterklok. Hur vet vi att vi inte dras med av massan idag?

I dag har vi andra konstigheter som vi tror på (förhoppningsvis inte lika tokiga som då men i alla fall). Vår eftervärld kommer att också döma min generation. Och er.

 

En nutida farsot är föreställningen om att godhet är detsamma som kravlöshet. Alla mina böcker tar upp detta fenomen. Det är inte snällt att vara kravlös. Det är elakt. Att ursäkta folk för att de inte kan bättre är inte bara elakt. Det är nedlåtande. Ett exempel är hur antisemitism och andra obehagligheter inte ifrågasätts eller bekämpas för att antisemiten själv anser sig identitetsmässigt tillhöra en underordnad grupp.  Och då tassar hela samhället på tå och accepterar plötsligt unkna patriarkala åsikter som vi kämpat i hundratals år för att bli av med. Men för att citera den store tänkaren Stefan Löfvén:

”Det är inte okej”

Att tycka synd om människor och alltså inte kräva att de beter sig som man kan förvänta av en civiliserad samtid är oacceptabelt. Det finns tyvärr alltför många exempel på det från vitt skilda områden.

Förmågan att se på sin samtid med fågelperspektiv och urskilja vad som är trams eller fel är viktig men svår. Utan historiska referenser och en miljö där folk tillåts tycka annorlunda är det närmast omöjligt. Att ifrågasätta sina egna åsikter är viktigt. För det krävs ett öppet sinne. För det krävs humor!

Tiden går. Ni tror att det ni brinner för nu är det som ska följa er genom livet. Men ack så fel ni har. Själv bar jag en röd studentmössa med tre stjärnor istället för den vanliga denna dag för 31 år sen. Jag var rebell. Tönt skulle man kunna säga. Jag åkte runt i Europa utan skor på fötterna eftersom jag tyckte det var coolt. Min omgivning tyckte bara jag var dum i huvet. Jag skulle bli författare och krönikör. Och det blev jag ju också, men inte alls som jag hade tänkt mig där bakom cigarettröken med mina fullkomligt obskyra flummiga bokalster. Kon Fu Tse har sagt (fritt översatt):

”Försök inte hitta dig själv. Försök istället komma bort från dig själv.”

Så bryt med hur du tror att du är, för det är så vi mognar och utvecklas. För livet blir inte som man tänkt sig. Och tur är väl det.

Den här dagen för 31 år sedan satt jag och en väninna och drack mitt hemgjorda svinäckliga fikonvin (vi kallade det för fikonchampagne). Vi drack i sådana mängder att jag inte minns min examen. Fast kul var det. Som vi brukade säga då. Hade du kul i går?

Ja skitkul! Jag minns ingenting!

Det känns som hundra år sedan. Så grattis på tusenårsjubileet.